Okej. Blä.



Börjar få ångest. hahahaha ÅÅÅH blir knäppppppp. vet inte hur jag ska beskriva det.. men en plötslig känsla av oro och nervousitet kommer ibland som små bilder  i huvudet... Jag kan inte ofta förstå att dom verkligen kommer skära upp mig, stanna hjärtat och mer eller mindre döda mig och sen starta upp mig igen. Det går KNAPPT IN i huvudet men INTE NOG med det. Dom ska dessutom be mig röra mig efter allt det där. Bara några timmar efter.

Hur fan..? Men ibland, då bara känner jag att "hallå, milla, det är verkligt!!!!" och ... då blir jag rädd. faktiskt.

Sen att dom inte kommer behandla mig som ett barn gör mig orolig. T.ex. en sån liten enkel sak som att när dom sätter in en kanyl i handen så brukar jag få emla salva (bedövande) en timme innan, det lär jag ju INTE få nu.

I armvecket spelar det ingen roll. men ÄNDÅ! känslan av att vara vuxen i ett sånt här läge gör mig att jag bara vill krypa ihop och vara en liten hundvalp med stora stora ögon.
Ingen ska få göra mig illa, fattar ni väl..?
Jag är ju bara ett litet harmlöst djur...




Så känner jag mig. Mitt liv ligger i händerna på folk jag aldrig ens träffat. DETTA STÖR MIG nu, jag skriver mer eller mindre "skit " om läkarna .. eller nej men LITE SÅ Känns det. och jag hatar det. för innan operationen var så nära. Då var allt lugnt.

Jag vet ju att det är sveriges bästa kirurger jag skriver om, jag vet att dom vet vad dom gör. MEN ÄNDÅ tänker man struntsaker...







Ne fyhelvete alltså.. haha.. så onödigt kan jag inte bara få en stekpanna slagen i huvudet idag så jag sover ända tills efter operationen? haha tankarna är värst på kvällarna... Oho.