Alltså. Jag gick inte och gjorde engelskan nu ändå.. fastnade i mina bild och video mappar... kollade igenom alla alla alla videosar från hjärtoperationen. Har ju inte laddat upp dom här p.g.a. att mina bröst syns i typ varje video hahahah men ja för att komma till poängen.

När man VAR DÄR så kändes det som man hade sån JÄVLA koll på allt. Hur man mådde vad man gjorde vad man sa osv osv. Men när man ser på videosarna så ser man också att jag hade feting koll fast nu i EFTERHAND så vet jag knappt ens hälften av vad jag säger på videon. Klagar bl.a. på att jag har ont i halsen pga respiratorn och ont i ryggen men jag minns inget inget inget av det, minns typ bara det som gjorde ondast vilket var typ att nysa, att ligga på sidan o.s.v. .. fan vad gött med narkosen om jag ska vara ärlig. En sak jag MÅSTE minnas till nästa operation då jag ser på alla videosar igen, är att jag absolut INTE bara ska tänka på vad jag säger i videon om hur ont jag har och vilken kontroll jag har på mina känslor, för det är verkligen inte så illa som det låter i vissa videos..



Det jag minns mest är hur snälla alla var, hur mycket hjälp jag fick och hur bra behandlad man blev. Fick ha mina nära och kära där. Det var det viktigaste.
Minns inte smärtan så mycket som när den jävla idiot kuratorn kom in eller den ena sköterskan som var helt jävla brutal.. TILLS NÄSTA OPERATION så ska " milla om 10 år " minnas att det viktigaste är att familj och vänner kommer iaf MINST en gång om dagen.

Pappa och andra tyckte att det var för mycket, under den tiden som jag var där, men jag är nu i efterhand helt 100% säker på att det hjälpte mig att inte tänka så mycket på hur ont jag har. Varenda gång jag vaknade mitt i natten och ingen var där, då var det som jobbigast. Men försökte alltid låtsas att kameran var min vän typ.. Spelade jag in en video mitt i natten så var det för att ha någon att prata med, jag kunde ju visa den sen för minavänner typ... för jag har mååånga videos som är inspelade mitt i natten där man inte ser något utan bara hör en lite krass milla röst prata.. hahah..

Det absolut värsta med hela grejen är inte att dom köttade upp mig o.s.v. för jag minns SÅKLART inget av det eftersom jag var under narkos. Men det värsta var några få tillfällen. Maken smakade skit, det var hemskt. Tim var inte närvarande, det var hemskt. Kuratorn var hemsk och att ligga ner rakt hela tiden var hemskt.

men ... inte mycket värre än så.. alltså nu låter det som att det inte är en big deal att operera hjärtat. DET ÄR DET JU. men under narkos och painkillers så var det mycket enklare att hantera (såklart..) Alltså FAN VAD JAG SVAMLAR. men jag hoppas att när jag läser detta om tio år, så förstår jag fortfarande vad jag menar... :)