SIDE NOTE BARA: Lily & Marshall <3 Seriööööööööst hahahah finns det några som spelar ett couple mer cute och awesome och roligt som dom eller? fucking ace, i luv it!


jag sitter här och lyssnar på när regnet smattrar mot taket utanför fönstret (har snedtak, alltså har jag et fönster precis vid taket )... det är mysigt, men lite läskigt.. får mig att känna mig ännu mer ensam än vad jag redan gör.. alltså.. det är ingen såndär jobbig, påträngande ensamhetskänsla.. utan det är mer att jag vill ha någon här som jag kan göra saker med. Idag blev jag t.ex. SUPERSUGEN på att gå på bio..och tidigare i veckan blev jag supersugen på att gå och käka kebabpizza.. så det får bli sånt i helgen när jag får träffa min fina underbara familj.


(tyvärr finns inte bilden i större format)

Vet ni vad, mina kära älskade fina närmaste människor?
Jag älskar er. Jag älskar min familj och min släkt så mycket . Ni har tillsammans (ja, det är inte bara mor och far som uppfostrar) gjort mig till den jag är, till en stor del. Ni har tagit hand om mig och behandlat mig med vördnad och respekt. Ni har vart vänliga och visat hur man ska bete sig, samtidigt som ni har vart mycket klara med regler och förklarat vad som är rätt och fel. Ni har fått mig uppväxt i en mysig, perfekt sammanhållen miljö. Och tack för det.
Min fina kusinfamilj i stockholm, er träffar jag tyvärr jäkligt sällan. Men oavsett, de minnena jag delar med er är några av de bättre minnena jag har. Samma sak gäller min kusinfamilj i närke (som jag inte heller träffar så ofta nu för tiden tyvärr..märks att man börjar bli vuxen.. pust!) och mina närmaste kusiner här i jönköping och deras familjer. OCKSÅ underbara! jag förstår inte hur jag kan ha haft sån tur?! men allra mest tur har jag ju haft med min familj.. och mest lycka och minnen får jag ju här..
Farfar.. jag vet inte ens vad jag ska säga. Det var alltid han som skojade, busade och lekte med mig.. Och jag saknar honom.. Han har såklart gått bort...
Min fina farmor som alltid, alltid lagar så otroligt god mat. Hon är en riktig "jävlar-iet" kvinna. Hon är grym! Vore hon ungdom idag skulle hon var så jävla ball.. Riktig arbetarkvinna är hon och väldigt rak och framåt.
Sen, hennes söta lillasyster.. min pappas moster.. haha.. hon är väl bara den mest vänliga och fina människa?! haha.. alltid så himmla mån om andra och tänker alltid osjälviskt..



Och även släkt som inte är nära släkt, dom har jag också haft fett tur med. Förstår verkligen inte. En av de underbaraste familjerna jag vet om är familjen sabadija. Härliga och vänliga, väldigt väldigt... enkla att vara med. dom .. alltså waow. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det.. Tre underbara helt superhärliga ungar och sen två pangföräldrar på det.. Kan fan inte bli misslyckat..

Och ytterligare släkt som är "inte nära" är pappas kusiner t.ex... Fina pojkar båda två med underbara familjer... Också alltid vart vänliga och omhändatagande.. Även om jag måste erkänna att jag var lite skraj för molle när han var runt 18 och jag var väl 7 eller något.. Han var ju fan lika crazy då som han är nu.. och han skulle alltid kasta runt med mig som om jag var en liten docka, haha.. men nu i efterhand är det helt underbart att tänka på..


en sak som jag tycker är riktigt sorglig, nu när jag tänker på släktingar.. Det är dom jag aldrig hann träffa, speciellt då pappas favorit.. som han pratar om en hel del.. Hans morfar som hette sven.. han hade jag velat träffa.
Och jag har flera gånger även önskat att _MIN_ morfar kunde se mig nu. Vuxen, utbildad (snart iaf..), nyopererade och FUNGERBAR. Att han skulle få se vilken fighter jag är, och att han skulle vara stolt. Min morfar är tyvärr död, han dog när jag var 9 eller 10 år.. och han var min favorit då, på den tiden. han kom flera gånger i veckan hem till oss. Och hade alltid choklad. haha. min morfar<3



ja.. fyfan. jag borde egentligen sova. Men... jag har fortfarande inte ens nämnt min familj. eller mina nära vänner. på tal om den kopplingen.. jag minns att många av mina vänner alltid sa att "jag fattar inte hur du kan ha en sån bra familj".. men truth be told, jag vet inte heller. Jag vill tro att det handlar en hel del om respekt för andra människor.. vi har alltid respekterat varandras åsikter och aldrig blivit galet arga på varandra. Jag är den enda 20åriga tjejen som jag vet om, som aldrig sagt något elakt till sina föräldrar. Det var dock en gång, när jag sa till mamma "MEN HÅLL KÄFTEN DIN JÄ!!!" och sen gick iväg. Jag ångrade mig så jävla grovt efteråt. Samma dag gick jag och grät och sa förlåt, att jag inte menade det och att hon inte ska hålla käften. Jag minns det från att jag var liten.. varje gång pappa eller mamma blev arga på mig (som man blir på barn u know?) så minns jag att jag grät mest av skam. Att jag hade sårat dom. Inte att jag hade gjort fel och fick skäll. Utan att det gjorde så jävla ont att dom inte tyckte jag var bra.. att jag hade gjort något dumt liksom.. Låter kanske konstigt, dunno.. men så kändes det då iallafall..



Hursomhelst.. Ni ska veta att jag älskar er. Min mamma, min pappa, min Klas och min Hans. och även min Ebba och min Meg. Jag kan inte ens.......börja försöka förklara. för det finns fanimej inga ord. Man kan försöka. Men .. jag kan inte beskriva fullt ut. Men jag hoppas (vet nästan..) att ni känner exakt likadant tillbaks, och därför är det väl det enda jag kan säga.. Så som ni känner för mig, så starkt känner jag även tillbaks.



(psst! vill även bara säga att trots att mina vänner inte är med här, så gillar jag er också. T.ex. jossan, du brukar alltid bli glad av att höra hur fin jag tycker att du är. Och jag tycker att du är fin helt enkelt. Samma sak med MC, boris, kirsty, elena, tim, oliwer, ting, sandip och sarah, men ni har inte samma behov av att höra det för ni vet att jag tycker om er alltid.
Och du, wiktor... "Jag tror att jag gillargillar dig, på riktigt" ♥