<div>Tjoho, när jag "började om" min blogg 2010 så gjorde jag det för att mina vänner och bekanta skulle kunna följa min hjärtoperation och vägen dit och vägen efter. Vägen efter har blivit betydligt med söndrig än vad jag trodde och hoppades på. Inget har blivit bättre utan bara sämre. I måndags fick jag en kallelse för att göra hjärtkatetrisering och kranskärlsröntgen igen, det var detta som jag gjorde 2010 i februari, 2 månader senare hade de bestämt att jag skulle byta klaff, och sen gick allt bara dåligt.  Hur det gick 2010 kan ni läsa här, bara trycka och sen scrolla upp.

<br />Men nu antar jag att detta är isåfall sista undersökningen innan de bestämmer sig vad de ska göra. Känns skönt att snart få ett svar.. Har väntat sen i september på åtgärd som ska tas.

2 bilder från förra gången

<br /><br />I helgen kommer min fina kusin från stockholm och jag längtar :D så jävla underbart att hon kommer hit! Vi ska</div>

Alla tips är välkomna! Jag äter waran (blodförtunnande medel, REJÄLT blodförtunnande.) och måste därför alltid bära ett halsband som berättar om detta, ifall jag hamnar i en olycka. Det är bara en stor jävla petitess: jag glömmer fan halsbandet hemma minst 80% av alla gånger jag går ut....... Jag kan inte sova med halsbandet eftersom jag är rädd att jag ska kvävas, och jag har 3 st olika (okej, en är borta för tillfället så två) så jag inte ska tappa bort allihopa och de ligger på olika stället etc. Men ÄNDÅ glömmer jag hela tiden.
Jag har inte pallat bry mig förut, för jag tänker "ofta något skulle hända mig".. Men seriöst det är bara dåligt tänk. För OM jag nu hamnar i en olycka så har jag typ -2%chans att överleva haha, och får dom reda på att jag äter waran kvickt så kaaanske min %ökar till åtminstone 1% XD och det är ju alltid bra. Hjälp!

Sitter just nu med min fina vovve i knät och bara myser. Vi har busat med varann och nu andas båda två lika häftigt medan vi sitter på stolen och vilar. Hon är en så fin vän och livskompanjon <3

 

Tjollahopp! Igår var det allahjärtansdag! Det firade jag med att spela lite med min bror och sen få en god middag av sambo, fina rosor av honom och även smarrig tårta :D Detta året var det wiktors tur att ha hand om det, så nästa år är det mitt år ^^
Jag har vart duktig idag också, jag har hunnit renskriva så långt som jag ska ha gjort tills idag. Imorgon blir det de sista 7 sidorna och sen är jag klar med det.
Halva den här veckan blir det mycket plugg, på torsdag morgon åker jag dock till Jkpg och sen på fredag åker vi vidare till helsingborg, kommer nog bli mycket trevligt :)
Känns som att det är jävligt bra att plugga just nu, det känns som att det går bra och jag gör det eftersom jag vet att efter jag gjort klart det så blir det roligheter i helgen.
Ska även till både ungdomsmottagningen och dietisten i veckan men det blir nog bra båda delarna.

Här är tårtan wiktor gjorde igår :D
Hallonen är ett halvt hjärta

En sak jag tänkte på här om dagen var att människor ofta vill varandra illa, de vill snacka skit och de vill inte glädjas åt andra utan hellre hata och bli avundsjuka.
Jag tror ibland att jag inte tar kontakt med folk för jag är rädd att de vill utnyttja min vänlighet eller för att de helt enkelt inte är "i min standard" som jag vill ha på en vän (detta låter ju dåligt.. men jag vill ändå ha en snäll vän, ingen dålig människa runt mig liksom).
Jag och min farmor pratade en gång om "hur det var på hennes tid" angående att vara hemmafru etc.
Hon berättade att om man hade besök av andra kvinnor (som också var hemmafruar ofc) så skulle de alltid kontrollera linneskåpet, likadant gjorde farmor alltid det till alla sina vänner. Och det var en vänlighets-gest. Att få se hur väl man hade fixat där inne och hur väl man strykigt och hur väl man sytt rätt i korsstygnen osv..
För om det inte "såg fint ut" där, så var det förmodligen något fel på människan som ägde linneskåpet. "Fel" på så sätt att hon kanske var sjuk, stressad eller deprimerad..
Men när JAG tänker mig in i den situationen så känner jag ett hot. vad fan ska dom in och kolla på det för? och vad fan ska dom dömma mig om det ser ut som skit för? Men så uppfattade man inte det då. Det var andra tider och jag kan inte sätta mig in i sättet såklart men det känns ändå som om man blivit mer fientlig mot varandra.. Hur fan kommer det sig?
Jag är ändå väldigt ofientlig enligt mig själv. Hjälper gärna folk och sånt, men ändå så ser jag hela tiden folk som trycker ner varann hela tiden . Vad handlar det om?
Ta t.ex. alla stora bloggare? (förutom Kenza som inte håller på) Det är jämt tjafs och det är inget "harmlöst" utan det är verkligen skittaskiga saker etc. Och då kan man tänka "men dom är ju konkurrenter" ja, men vaafan. Det är ett jobb, behöver man tappa all medmänsklighet bara för man vill vara bäst på jobbet (vilket de ändå inte lyckas med förövrigt, eftersom Kenza är störst och hon nämner aldrig skit..)..?
Och jag vet inte.. Men det känns konstigt att vi arbetar med att slå ner varann istället för att bygga upp och stötta varann... Konstig värld..
Har det förändrats sen förr eller var det så förr? Eller håller ni ens med mig? kanske bara är jag som anser att det är såhär?

Andra saker som var lite annorlunda förr som jag stör mig på är dessa:
-Förr i tiden fick grannbarnen ibland skäll av föräldrar som inte var ens egna, för att de gjorde något respektlöst eller elakt, nu för tiden hade man fått en massa skäll bara för att man sa till någon annans unge.. Det tycker jag med är märkligt..
-och att man nu för tiden, som förälder,  skäller på läraren istället för sin unge som failat, det är med konstigt..

 

aja, bara lite tankar sådär en onsdagseftermiddag. Nu ska jag hämta wiktor sen ska jag plugga hela dagen

Jag har fått godkänt från försäkringskassan för aktivitetsersättning, däremot är fortfarande handikappsersättningen avslagen. TACK säger jag bara. OMG tack! jag har så mycket skulder just nu som jag måste betala tillbaks (även om mamma och pappa inte säger att det är bråttom så känner jag att det är vad jag vill göra.) och sen har jag såklart räkningar som alla andra. PJUW. Nu känns den ekonomiska biten betyyyyyyyydligt bättre, även om ersättningen inte uppgår i samma summa som jag kom upp i från CSN så är det ändå möjligt att leva på detta.
Sån lättnad!
Men resterande är precis som förr men det rör mig inte, jag mår bättre i tankarna nu efter jag fick mitt psykbryt. Det känns så jävla skönt att tänka positivt igen och under den jobbiga tiden insett saker som jag har nytta av nu.
Har fått min remiss till dietisten också förövrigt..
Gick ju hos en dietist när jag var typ 15 bast (eftersom min vikt låg på ca 35 kg och det var inte så bra med min sjukdomsbild..)och då fick jag näringsdrycker som hjälpte mig att gå upp i vikt (väger nu 40, kanske 41 en bra dag =)) .. Vår målvikt hos dietisten var egentligen att jag skulle upp till 45 kg men det tog sån fruktansvärd tid.. Tog mig ett år att gå upp 1 kg, sen gick det lite snabbare.. men sen slutade jag med dryckerna eftersom det blev väldigt enformigt eftersom jag bara gillade tre smaker.. (Obs: man åt även middag osv som vanligt, det var ju hela poängen!)..
Så nu funderar jag på att det kanske är dags igen, att ta de där sista fem kilona.. Även om jag är nöjd med hur jag ser ut nu osv så är det inte vad det handlar om hos mig. Jag är lite rädd att om jag ska opereras inom snar framtid så är det rätt bra att ha extra fetter att ta från, eftersom man är helt klen och tagen efter operationer dessutm äter man inget för 1. det är jobbigt, alltså ansträngande. och 2. det smakar skit eftersom man ofta får svamp i munnen av all antibiotika man får i sig..
Förra operationen gick jag ner tre kilo efter, sen gick jag iofs upp rätt snabbt efter det som tur är :) Jag älskar ju mat liksom, så det är inte det som är problemet.. Men ja, jag tänkr att det är rätt smart att ha lite mer hull när det blir en operation..
Ifall jag får turen att bli mamma så kommer jag nog göra likadant då, eftersom det är viktigt med extra hull då också.. Men ja, förmdligen kommer jag aldrig få bli gravid utan isåfall adoptera ^^

 

Tja. Jag borde plugga men jag har svårt att göra det idag. Jag kollade mina profilbilder på facebook och jag önskar att jag fick vara som jag var då. Även om jag fortfarande var sjuk och det var allvarigt eftersom det ändå handlar om hjärtat, så mådde jag bra. Jag älskade livet på ett helt annat sätt. Nu känns det mer som ett desperat kärleksförhållande till livet.. Som att jag inte vill släppa taget, men för något år sen så var det äkta. Jag känner fortfarande att livet är underbart men jag ser att den livsglädjen och den orken som finns i mina ögon på bilderna, finns inte kvar mer. Det är förjävligt, och jag vill ha den tillbaks.

Det var en sak jag insåg idag på sjukgymnastiken när jag låg på träningsmattan och blundade för att ta igen mig lite från övningarna vi höll på att göra. Då tänkte jag på att om jag dör så tror jag ändå min pappa hade mått bra.. Så tänkte jag. Att han skulle tänka på allt det fina vi haft tillsammans, alla skratt och bara tänkt fint om det. Men en tanke går rätt fort genom skallen, så nästa tanke var liksom en millisekund bort, och den tanken var "fast skämtar du eller? han hade verkligen FÖRSÖKT tänka så men han hade vart ett vrak. Han hade inte klarat ha ett normalt liv och han hade aldrig vart densamma igen." Då ville jag bara gråta.  Jag insåg att jag är den enda i min krets som inte bryr sig om mig, i princip.
Jag har alltid tyckt att alla överdriver. Även om jag är jävligt sjuk, ja, så tänker jag ofta "amen äh nu överdriver dom, klart jag klarar av sånt!" Typexempel är väldigt bra. Från i torsdags när jag träffade min examensarbete-mentor så sa han att han inte ville ha mig bland alla kycklingar och göra tester eftersom det är så dammigt och inte bra för min hälsa. Då tänkte jag "äh, överdrift!" och samma sak när pappa  och mamma för över ett år sen sa att jag måste sluta stressa, eftersom det verkar inte gå så bra med hjärtat när jag åker in på akuten en gång i månaden.. Då tänkte jag att dom överdrev också.
och jag tänkte likadant när pappa för över ett år sen sa till mig att sluta läsa fulltid, för stannar du inte upp nu så kommer du kanske inte ha tid att stanna upp sen för tiden är över. Då tänkte jag också att han överdrev.Men här sitter jag mindre än ett år tillbaks och läser bara halvtid, allt med hjärtat är fucked up och jag mår inte bra nån stans.

På grund av de här tankarna. Hur sårad min närmsta krets hade blivit ifall jag dog och tanken om att jag skiter i deras råd och inte tar till mig det (mer eller mindre. det är ju lätt att vara efterklok men ja..) .. På grund av dessa tankar så har jag bestämt mig för att jag ska göra allt för att bli som jag var förr. Jag ska alltid gå på min gymnastik två gånger i veckan, inga undantag. Jag ska ta det lugnt och jag ska inte vistas bland människor som är sjuka och jag ska på alla sätt som jag kan försöka att ta hand om mitt hjärta.
Om jag inte kunde göra det för min egen skull, för att jag skulle må bra, då kan jag väl göra det för er skull.
Jag ska försöka, jag lovar.

 

 

 

Jag har lyssnat på musik idag, och det är nog en stor anledning till att jag ens pallade skriva här.. Jag mår som sagt bättre efter mitt psykbryt men det där psykbrytet skrämde mig fan också... Så mycket skiiiiiiiiiiiit som jag inte ens vill eller borde bli tvingad att tänka på, men måste.
Wiktor hjälper mig mycket , men då är det viktigt att jag ber om hjälp med.. jag ska försöka komma ihåg det tills nästa gång jag mår dåligt och försöker bära allting själv inom mig. För som sagt, jag är inte sån hatande och sur och ledsen och orolig vanligtvis.. Okej , orolig brukar jag vara haha! men... inte dom andra egenskaperna ^^

jag har fortfarande ingen uppdatering från hjärt-läkaren.. Jag har inte fått något nytt besked från f-kassan heller så just nu väntar jag bara, precis som förr ^^

 

här har ni en söthund ;D

Tja. Några dagar efter att jag skrev de sista inläggen så fick jag ett helt sjukt konstigt psykbryt..Vissa delar vet jag inte ens vad det kom från. Jag minns en gång att jag grät och hulkade och skakade och hade ont i huvudet så skrek jag att jag inte vill dö än.. Herregud. jag visste inte ens själv att jag gick och oroade mig över det.. Jag har alltid haft det i bakhuvudet men jag har kännt att jag är rätt okej med att dö ifall det nu skulle vara så att det tyvärr hände.. för jag har haft ett så fint liv.
Världen är helt underbar och lilla, obetydliga, jag har fått uppleva detta. Det är fan helt sjukt och fantastiskt . Jag älskar livet och alla människor.
Herregud. Människor... Hur komplexa är inte vi? det är så jävla mäktigt! En endaste liten cell är som den största och mest koplexa roboten i världen typ... Nä, som sagt. Det finns mycket vackert och coolt i världen men om min tid på vår lilla jord bli liten så är jag glad över det jag fick.
Jag är så tacksam över alla fina människor jag har träffat i den här världen. Så mycket märkliga saker som jag upplevt, så mycket mycket mycket grejer.. Och det känns fantastiskt.

Jag är ledsen över att jag känner sån oro och sån ...ovärdighet. Det känns som att jag inte "får" vara glad, för jag måste på något sätt bevisa för hela jävla världen att jag är sjuk. Ja, jag är sjuk. Jag är SÅ PASS sjuk att när jag har sjukgymnastik med min grupp, som består av 80 + åringar med hjärtfel, är jag SÄMST. Tänk er det.
Men jag tänker inte lägga mig ner framför myndigheter och säga SNÄLLA JAG DÖR OM JAG INTE FÅR HJÄLP.
Jag tänker inte göra mitt liv till en ovärdig liten jävla pengahög. För pengar är så jävla onödigt.
Helst vill jag leva utan det, och bara ha kärlek och vänskap.

men utöver ekonomiska problemen så behöver jag inte känna mig ovärdig och det är bra. Då är det bara oro istället..
och ja.. alltså. Det är SÅ Mycket som händer och jag orkar inte ens förklara hälften av det i text haha.. men kontentan är att de senaste två inläggen var inte riktigt mig tror jag.. .Jag är gladare än så oftast..