Hej alla :)
Jag är som sagt sjukskriven nu och så fort jag tänker på att "du kommer snart inte ha något att göra" får jag lite panik, varje jävla gång. Men det värsta är att jag bara skrämmer mig själv, helt i onödan. Haha alltså det är så kasst! Jag borde bara hålla käften i min hjärna. Jag tror ärligt talat att jag är lite orolig över att låta min hjärna tänka nu för tiden. För då vet jag vart tankarna kommer gå till.. Och jag vill hellre ockupera tankarna med annat, så därför gör jag saker hela tiden även om jag är sjukskriven.
Klarar ju självklart inte av att göra något enormt arbete, men igår t.ex. tog jag och stoppade i disken och tog ut den TRE (!) gånger (jag hade inte rört skiten på en vecka för jag var sjuk och skrev på min rapport) .. Och jag gick med Donna, haha ååå det kändes så bra efteråt..
Just när vi gick där i spöregnet och blåsten kändes det väl rätt jävla dåligt men ändå haha..

Så från att jag gick upp (12..Heh :$) igår så bestod halva min dag av det här:
ta medicin, borsta tänderna och sånt där.. Gå ut med hunden..Ringa försäkringskassan, ringa kardiologen i linköping, ringa maxi ica stormarkand angående att vår bil har pajat på deras parkering, gå till willhem (hyresvärd) för att få parkeringstillstånd, gå till affären och handla kyckling + grädde, ringa min bror, mamma och pappa, ta disken 2 gånger, laga mat.. Jag kände mig SÅ JÄVLA GRYM! .. alltså. det är så ynkligt egentligen men jag kände mig fan bäst igår.
Sen vid 18 när maten var klar så höll jag på att somna i soffan, men jag höll mig uppe och tittade på tv resten av dagen och tog disken en till gång i reklampauserna på kvällen haha.. Så ja, jag blev extremt utmattad av att göra mat, gå med hunden, gå till willhem och affären men seriöst... Jag var så grymt stolt.

Igår gick jag till affären, jag har inte gjort det på typ ett halvår. Nu bor vi iofs jävligt nära affären jämfört med förra månaden.. men alltså åh. Haha JAG VILL BARA FÖRKLARA min känsla. Och det är så svårt, för... Knappt jag själv kan fatta att den lilla grejen är värd så mycket för mig.
Även om jag bara gick totalt... vi ska se på kartan för att få det rätt..
okej, det gick inte kolla exakt hur liten bit det var, men jag har en street view bild som kan ge er ett hum...

Hej. Imorgon blir jag sjukskriven, jag ser på det med två helt skilda tankar.. Jag är glad för jag faktiskt inte kommer kunna pressa mitt hjärta mer och säga "men jag måste ju" men samtidigt är jag ledsen för jag inte längre känner mig viktig eller alltså.. som att jag inte gör något vettigt.

När jag tänkte på det där med skolan för två dagar sen blev jag så otroligt asförbannad.
Jag var år 2010 nyopererad och kunde inte hoppa på högskolan direkt, fick ta ett år och slita med att gå till arbetsförmedligen och rehabilitera mig själv fysiskt.. Sen kunde jag äntligen börja plugga.. och JAG HINNER INTE ENS KLARA AV MIN UTBILDNING  I TRE YNKA ÅR innan min operation från 2010 sätter mig mot döden. Att jag står här nu och knackar på dödens port i väntan på ett mirakel är FAN FÖRJÄVLIGT! Jag blir så JÄVLA arg när jag tänker på att operationen jag gjorde 2010 var rätt jävla onödig. DESSUTOM så stör jag ihjäl mig på att HELA MITT LIV i framtiden fuckar upp! Inför förra operationen hade jag VÄRLDENS JÄVLA ÅNGEST över att tappa ett helt år av mitt liv. Där jag bara sitter och söker jobb, tar strökurser här och var och rehabiliteras... Som tur var kan jag nu i efterhand säga att året gick fort, det känns bra nu. MEN att jag nu ska behöva fucka upp MYCKET mer än ett jävla år är fan hemskt. Känslan är horibel och jag orkar inte ens bli mer arg för jag blir så jävla upprörd att jag blir trött...
Nu sitter jag på listan, är numera sjukskriven och gör vafan jag vill.. Det känns som sagt både bra och dåligt..
Men sen har vi det här. När dom väl ringer om ett hjärta och jag får det i mig så kommer rehabilitering precis som förra gången fast myyyyyyyyycket mer tidskrävande och många mer sjukhusbesök och mycket mer ansträngning från min sida, men detta anser jag ändå är fine, dom räddar livet på mig så jag får väl fan anstränga mig också.
Men sen......... När jag är klar med allt sjukhuset har att göra.. vet inte ens hur lång tid det tar men MAXIMALT två år...
Och om det inte sker så jag är "klar" på hösten när mina kurser börjar igen så måste jag vänta ytterligare ett år.. Så i VÄRSTA FALL 3 år av mitt liv poff borta. Jag hatar linköping redan, så ska jag behöva vara här ännu längre för att färdigställa TOLV JÄVLA POÄNG?!!!!!!!!!! ååååååååååååååååå .
Och ja, man kan strunta i sin utbildning osv. men jag vill inte.
Jag vill ha min kandidatexamen i biologi.
och förövrigt skrev jag klart exjobbet precis i dag (Y).. men anyway.
Det enda som skulle få mig att känna annorlunda är om jag hittar en ny utbildning som jag känner att jag hellre börjar på, för att slutföra, när allt med hjärtat äntligen är klart...

Alltså nej. Fyfan. Jag blir så jävla arg och trött på skiten. Det roliga är att mina vänner, typ Mc eller Jossan, aaaldrig hade känt såhär.. men dom vet ju också om att jag är väldigt skild från dom när det gäller att just plugga. Jag ska alltid göra mitt bästa, visa lärarna vad jag gå för, få högst på proven och verkligen känna mig nyttig på ett sånt sätt. Det är det enda sättet jag har haft fram tills nu (okej, fram tills jag får nytt hjärta..) Min hjärna är min kraft, inte min kropp.. och det känns helt jävla hemskt att inte ens fått tre jävla år fulltid att slutföra min skola ...

Och på tal om det.. jag valde biologi - labbinriktning just för att jag 1. gillar biologi och 2. kände att mitt liv kommer kräva ett rätt stillasittande jobb. Jag kan inte göra precis vad jag vill med mitt liv och jag har mina begränsningar.. Men NU? Om jag får ett nytt hjärta? herregud jag kan göra vad jag vill! kan fan bli sjukgymnast.
Och jag vet inte vad jag vill än, jag ska ta mycket tid av min sjukskrivning att leta utbildningar för detta...
Jag har ALLA VAL i världen snart. Jag känner mig så jävla fri när jag tänker på det.. Och då, då vill jag fan inte sitta på ett labb och köra prover... Tror jag? XD Haha.. epigenetik och sånt där är ju as coolt men ah, vi får se helt enkelt! jag vill åtminstone se över mina möjligheter.

Är förövrigt inte förkyld lika mycket längre, har vart helt sjukt förkyld sista veckan och de har därför temporärt tagit ner mig från listan (man ringer in och säger till dom att man är sjuk, detta är viktigt så man inte låter ett hjärta gå till spillo om dom ringer mig och jag inte kan p.g.a feber m.m.)

 

Sitter just nu och skriver ett schema på vad jag ska göra veckorna framöver, så jag inte får panik av att jag inte har något att göra.. Har samlat en hel del saker på listan så det känns bra just nu (Y)

 

Aja, borde inte ens sitta vid internet, jag har virus på datorn haha.. men äh.

Hej alla, blir en snabb uppdatering igen eftersom jag pluggar (och har feber och snorar -.-) sista veckan nu.
Måndagen den 22 september blir jag sjukskriven på fulltid efter att jag protestera och motarbetat det förslaget alldeles för länge för mitt hjärtats bästa.
Jag är orolig att jag blir knäpp av att sitta hemma utan massa ansvar, men som en vän sa "du får hitta ansvar i annat än skolan. Säg att du alltid ska gå på din sjukgympa. alltid ta din medicin, inte glömma tvätta dig ordentligt och göra allt för din hälsas skull. Ta ansvar där istället!"
Jag har alltid vart en enormt ambitiös människa när det kommer till skolan . Jag har blivit uppfostrad till att skolan är iprincip det viktigaste i livet... Men mina föräldrar har nu tjatat på mig i flera månader att jag måste fan lägga ner med det, jag stressar och jag förstör för mitt hjärta.

Nu för tiden kan jag knappt gå 50m utan att bli andfådd.. Ska bli spännande och se hur jävligt det blir nu när jag är förkyld för vanligtvis brukar jag ju knappt orka nånting när jag blir förkyld och tänk nu då när jag redan är så dålig fysiskt... jaja..

Det absolut bästa är att jag står på transplantationslistan och jag är riktigt förväntansfull.. Dock känner jag ingen pepp just nu eftersom jag är sjuk.. Bihålorna är packade och det är vidrigt.. Men innan idag var jag aspepp (Y) innan jag blev förkyld..

Jag var hos läkaren i fredags på transplantations-möte och det var då jag blev sjukskriven, ska ta upp mer om det i nästa "att byta hjärta- inlägg" som jag skriver. Men nu fram tills 22 september kommer nog inte mycket ske här på bloggen.

Förövrigt, MC, jag älskar dig och du borde sluta oroa dig<3 ser fram emot vårt samtal så du kan lugna dig lite.

Åh hej!
Jag mår riktigt bra (okej, jag har huvudvärk men det är skitsammma!) idag, har vart hos läkaren och fått min personsökare för nu står jag äntligen på transplantationslistan!

 

Igår kom samtalet om att jag ska byta hjära, nu är alla läkare eniga att de inte kan göra något annat för mig. Så från och med idag fram tills maaaax 2 år så kan dom ringa mig när som helst (tydligen vanligst på kvällen och natten eftersom de ska kunna utföra operationerna någonstans och de flesta operationsenheter är upptagna på dagarna) ringa mig och säga att de har ett hjärta! Haha herregud det är helt surrealistiskt och jag kommer få sån panik och bli virrig när de väl kommer med det samtalet.

Jag är iallafall VÄLDIGT glad över hur läget är nu, jag vill bli frisk.
Ska fortsätta att bli bättre på att borsta tänderna, tvätta/sprita händerna och inte bita på naglarna, för sen efter hjärtbytet så kan jag få så mycket bakterier och skit p.g.a. sånt när jag äter immuno-suppressiva mediciner så det är ingen bra idé om jag inte vill ha infektioner hela tiden.

Sen ska jag även bli EXTREMT duktig på att ta alla mina nuvarande mediciner i rätt tid och rätt ordning, för nu slarvar jag lite men det kan jag inte göra sen över huvud taget, för det är ingen bra idé om jag inte vill ha mitt hjärta bortstött av min kropp.

Jag har kämpat länge, men än är inte kampen över. Det kommer vara extremt jobbigt efter operationen (när den nu sker, väntan kan också vara jobbig) eftersom jag ska åka in en gång i veckan till sjukhuset för prover och biopsi på hjärtat (de går via halsvener eller vener i ljumsken upp till hjärtat och knipsar av en bit) i ett halvår, så det blir ju ca 26 sånna första halvåret. Dessutom provtagningar o.s.v. stup i kvarten och mixa med medicinerna, men NU ÄNTLIGEN känner jag för att kämpa igen. Jag är så lycklig just nu att jag tror inte ni förstår min känsla. Åh<3.

Jag kommer kunna få må bra och ha ett liv igen, det är värt alla biopsier alla dagar oavsett om det gör ont.

 

tjabba, jag sitter nu i köket i vår nya lägenhet och NJUTER av att inte göra ett jävla smack. Jag borde plugga, men det tar jag fan senare när jag verkligen känner mig redo.

Förra veckan SÖG BALLE. alltså verkligen usch. Skolan började och det var spännande, men ansträngande. 
Sen så skulle vi flytta allt på torsdagen, så tidigt i veckan packades det, tvättades och massa asjobbiga saker. Jag kände verkligen att jag höll på att dö av andnöd flera gånger, men jag var så dum-i-huvudet-envis och vägrade inse att jag inte KAN. Så jag tryckte och tryckte, fick svårare att andas och tillslut slutar det med att jag sitter i trappan upp till lägenheten (redan på MÅNDAGEN...) med wiktor och jag andas häftigt och bestämmer mig för att gå några trappsteg till.. Wiktor säger "men milla du är inte redo, sitt ner!" och jag brister. Jag börjar stört lipa och blir arg för att jag inte kan, ledsen för att han bryr sig så mycket och ledsen för att han har rätt. 

Så wiktor scoopar upp mig i sina armar och bär upp mig, sen gråter jag och tittar på tv de sista två timmarna den kvällen samtidigt som hjärtat härjar som fan och gör ont som alltid när jag anstränger mig.

Tisdag och onsdag var inte på samma extrema nivå, men jag hade oftare ont i hjärtat och det var kämpigt att andas. På torsdagen var det mycket som hände och jag hann knappt reflektera över hur jag mådde, men jag var positiv i psyket iallafall. Jag älskar vår nya lägenhet och det kändes bra att vi äntligen har en hiss.

Torsdag och fredag spenderades med att packa upp vissa lådor och sen på lördagen kom mamma med sin snubbe för att hjälpa till att packa upp. Nästan allt blev klart och resterande ska vi fixa i veckan tänker jag. 

Idag har jag mest chillat.. Tog blodprov som vanligt och fixade lite med hyresvärden, men utöver det har jag inte gjort mycket aktivt.. Testade att gå ut med Donna idag (vi har ju hiss nu :D) och det gick faktiskt hyfsat bra :) Kände mig så jävla on top of the world för det.. jag kan ta åtminstone lite hand om min egna vovve <3