Letade upp dikten "att vara stark" idag till en vän, och med den hittade jag massa andra bra citat som jag vill dela med mig här :) Idag har vi förövrigt pluggat, wiktor skrev tenta, jag gick på en "föreläsnin för allmänheten" om att leva med hjärtfel och omvårdnad kring det osv (gick ihop med Danne i klassen (Y)) och sen åkte jag och wiktor till köpcentrumet och köpte en present till Tobbe som vi ska fira i helgen

Stormar gör så att träden söker djupare rötter.
Fick mig att tänka på kämpiga tider, och hur mycket mer jag utvecklades, hur mycket djupare relationer jag skaffade mig och hur mycket starkare jag stod efteråt.

 

 

Jag tror inte på någonting och det gör mig starkare än du tror
Passade en ateist som mig bra.

 

Många av våra problem i världen idag beror på en överbetoning av det manliga, och en försummelse av det kvinnliga. Denna moderna värld är en aggressiv, hyperaktiv, konkurrenskraftig, maskulin värld, och den behöver kvinnans beröring som aldrig förr. (förövrigt bättre på engelska)
Passade min feministsida bra :)

Hinner inte beskriva mina tankar mer, men slänger in citaten iaf.. måste faktiskt sova. Imorgon går jag i skolan 8-16, sen kör vi till helsingborg. ERMAGERDH

Styrka föds i den djupa tystnad från ett länge plågat hjärta,

 

och här sitter jag nu och läser om Steubenville rape victims istället, vilket jag har gjort sen 08 på morgonen. Känns skönt att jag kom upp i tid och att jag inte somnade om för huvudvärken.  Nu är det andra eller tredje dagen jag går upp i tid så det känns bra..
Det som sker idag är mestadels att plugga för min del (renskriva anteckningar så man enklare kan plugga till hemtentan sen ) och hjälpa wiktor och klas att plugga (kognitiv psykologi och analytisk matte ) sen gör jag väl lite mat med , nomnomnom! Är redan sugen på middagen som är planerad.. Kanske borde ta och äta något eller åtminstone ta mina piller så jag blir mätt xD

Yepp yepp, det mesta känns iallafall lite bättre just nu när jag börjat få rutiner att gå upp i tid, sova i tid, äta i tid (även om jag inte direkt har mycket att göra på dagarna) men det känns fortfarande uttråkat rätt ofta så jag ska väl ta tag i att hitta en hobby.

 

Tja, jag sitter mest och kolla anime hela dagarna.. Ibland pluggar jag. Är rätt dålig om jag får säga det själv.. men yeeye, nu blir det Lasanga! ;D

En sak jag har upptäckt idag som stör mig så fruktansvärt är att bara för någon är stark så är det helt plötsligt inte lika synd om den starke?
Folk whine-ar på att dom har en inlämningsuppgift och de känner att de int gjort tillräckligt bra t.ex., de kan tillochmed bli riktigt innerligt upprörda över den faktan... Och då är det så synd om dom, bara för dom låter mest? Jämfört med en annan som svälter i afrika eller är på dödsbädden, men håller tyst.?!
jag förstår inte hur folk tänker. Så jävla självcentrerade och okänsliga..

Det är synd om dom flesta, på olika vis. Såklart, ja. Det är okej att tycka synd om sig själv eller andra MEN..
MEN! man kan inte höja sig själv och bara "nu har jag för mycket jobbigt redan så tyvärr buhu det är synd om mig och jag kan inte utföra den här saken(X)" när det sitter någon jämte som har det så jävla mycket värre men tar sig igenom "utföra den här saken(X)" ändå. Skitmänniskor alltså.

Blörgh. Precis när jag "kommit över" den värsta biten med läkaren och aaaallt jobbigt fix kring det så blir Meg sjuk.. Jag hatar att döden är så definitivt. Jag kommer aldrig mer få känna hennes fluffiga päls eller prata med henne om något oväsentligt.. Det känns sjukt. Sånt är svårt att få in i huvudet.. Jag vet inte ens om jag vill få in det? Usch. Allt känns så avdankat när man mår psykiskt dåligt, jag har massa saker jag _kan_ ta och göra men jag sitter ändå bara här och tittar mig omkring. Äter inte ens som vanligt.. Men idag ska jag och wiktor gå på en kina resturang så jag kan få käka anka, hoppas på att det smakar gott som förr.

Jag ska försöka att tvätta och fixa iordning bilen idag (den är smutsig och full av hundhår från just Meg och Ebba.. ) och duscha borde jag göra men jag känner inte för det....
Jag är förvånad och glad över hur pass okej det gick igår med seminariumet, jag hade förberett mig minimalt.. Hade läst artiklarna men det var allt, vi skulle ha gjort mycket mycket mer...

Nä,  nu orkar jag inte. Tror jag lägger mig ett tag och sover.
Förövrigt hoppas jag att ni andra kan glädja er över att vädret är jävligt vackert idag...Det såg jag nu, har inte tittat ut ens förens nu.. waow..

 Jag vill inte. Det är allt jag känner. Men jag vet hur dåligt hon mår. Jag önskar att hon inte känner smärta och inte har kännt smärta de senaste månaderna här. Jag älskar lukten av hennes päls. Hennes fina ögon och hennes fluffiga svans som vibrerar så jävla tufft. Hon var så mysig och busig, men på senare tid är hon bara trött..
Jag minns hur bra mamma hon var när hon fick valpar.. Det var så himmla duktigt, blev helt förändrad i mitt synsätt på Meg.. Hon verkade rätt ansvarslös innan men efter det så vet jag hur jävla duktig hon kan vara om man bara möter henne på sin nivå.
Jag tror att hon har levt ett bra liv ändock, när allting kommer kring. Jag hoppas att hon känner sig lugn idag och att det inte gör ont med avlivningen. Jag hoppas att jag kan hålla mina tårar borta innan hon faktiskt är avlivad, för jag vill inte att hon ska känna av min oro.. Redan nu sitter jag och gråter men jag ska försöka vara stark hos henne.

 

13 år blev vovven och bara för 5 dagar sen mådde hon hyfsat (var endast lite seg med att gå längre sträckor) så det känns rätt jävla pissigt. Hoppas på något dumt sätt att hon ska må bättre nu när hon vaknar, det är så jävla korkat. Sista saken som lämnar människan är fan hoppet. Värdelöst.

 

.. eller ett stor jävla demoleringsklot rakt på sig.

Jag har inte bloggat på länge och det finns flertalet anledningar. Framförallt så mådde jag inte bra från 10 september, sen har jag såklart haft skolarbete att göra (som jag prioriterade med min lilla ork och vilja) och den senaste tiden har jag glömt att jag inte skrivit ner händelsen i bloggen.

Just precis idag mår jag rätt så bra, allra helst för en halvtimme sen innan jag började tänka på saker som är hemska.

Det jag började tänka på idag var att vår familjs äldsta hund mår riktigt dåligt. Hon är seg och hör knappt något, hon orkar inte gå alls mycket och hon sover mest hela tiden.. Äter inte alls som förr.. Hon är nu 13 år, en blandning av Japansk Spets och Jack Russle. Det var hon som blev så sjuk i sommras men återhämtade sig helt.. Nu är hon dock riktigt sliten..
på fredag ska vi avliva henne om hon inte blir bättre innan dess, vilket är ytterst otroligt. Jag är så himmla ledsen över det.. Hur ska man hantera sånt? Det känns ännu värre att "vi väljer" hennes öde, även om det är av bamhärtighet.. Usch fyfan. Men det är inget jag vill skriva om nu, för då kommer jag bara bli helt zombie-aktig hela dagen. Så vi går över till det som hände den 10september..
Jag delar upp det i två delar. Första texten innan linje-brytning är bara vad som faktiskt hänt. Kort och koncist.. Under linjen kommer mer känslor och alla tankar och allt som skett under hela månaden....

 

Den 10e september var jag hos läkaren. Hon berättade vad hon hade sett på ultraljudet och jag berättade hur jag mådde (ex att jag inte orkar gå i trapporna upp till lägenheten utan att stanna längre, är sjukt orolig över framtiden för allt verkar bara gå åt helvete osv) och hon blev rätt orolig och berättade att de har sett förändringar i hjärtat, speciellt vid klaffen jag bytte för tre år sen.
Den är trång igen. Och läcker. Precis som för tre år sen..
Min pumpkapacitet ligger på ca 50% av normalt.. (man skickar ut ungefär 60% av blodvolymen i varje hjärtslag som frisk människa (hjärtat töms aldrig helt) och jag pumpar ut ca 30% av allt)

Hon sa till mig att gå ner på 50% studietakt (vilket jag nu har gjort, efter mycket tankar och irritation över det hela) och berättade om att de ska utreda hur de ska gå vidare.

Antingen blir det ett klaffbyte igen snart eller så sätter de mig på listan över människor som behöver en hjärttransplantation.

Kaboom. Det sög. Stenhårt. Speciellt när jag började leta fakta om alltsammans men det står det mer om under linjen.

Sen dess så har utredningen börjat och jag har gjort mitt arbets-test och fixat med csn, försäkringskassan(inte ens lite nära klart än dock..), skolan, berättat för min familj och vänner..

Har haft lite upp och nedgångar med det här.. Ibland känner jag "fyfan" men ibland så tänker jag "varför ens oroa sig? det är sämre, sure, jag vet.. men vad hjälper det att oroa sig?"

 

 

Så, här kommer linjen. Det är mest för att jag själv ska minnas senare i framtiden men läs om ni vill

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mer tankar och känslor, beskrivna i detalj.

Läkarmötet: När vi satt hos läkaren så kände jag inte så mycket ångest eller att det sög speciellt asmycket. Jag var glad över att dom tog min oro på allvar och att jag inte hade inbillat mig att jag är sämre, utan att jag faktiskt var sämre.
Det enda som kändes som en smäll på käften var när min läkare sa att hon ansåg att jag skulle gå ner på 50% studietakt. Mina föräldrar har ofta sagt det här till mig och jag har ignorerat det i stil med "jaja, de är lite extra varsamma"  och jag har verkligen inte velat det. Det drar ut på tiden.
Jag vill plugga klart och börja mitt liv.. Men då säger folk till mig att man inte "behöver stressa fram till jobb, och dessutom kan du börja ditt liv nu" och jag håller med om att jag kan börja mitt liv nu (iallafall när jag läser halvtid och har tid över) MEN jag håller inte med om att man inte ska stressa fram FÖR  jag känner att jagi nte har så lång tid kvar, så jag vill hinna med allt.. Och dessutom hade det vart perfekt för mig att läsa fulltid för jag har 1 år kvar på kandidat, sen 2 år master. Då hade wiktor vart klar med sin kandidat.. Men nu är det ju rätt paj..
Och skitsamma att det är rätt paj,för om det nu blir operation måste jag ju ändå ta studieuppehåll så det hade blivit felplanerat oavsett om jag inte gick ner på halvtid...
Att försöka stressa ner är det jobbigaste jag gjort i mitt liv typ.. En liten vana som att sluta bita på naglarna är mycket enklare, det har jag lyckats med.. Men att inte stressa? Det är fan inte lätt.. Minsta lilla sak måste jag tänka "är det värt att riskera att hjärtat blir sämre för det här?" och det är fan en ENORM jävla omställning som jag inte kommit så långt med..
Min sambo sa till mig för någon vecka sen att jag börjar bli irriterande för att jag alltid kommer och petar på honom eller vill hitta på något (för jag vill alltid göra saker. sån är jag.. jagska alltid ha massa saker att göra.. vanligtvis är det plugg heeeeeeeeeela tiden, men nu har jag inte så mycket plugg.. då blir det abstinens typ...)
Under läkarmötet var pappa med förövrigt.. Han blev mest förbannad och det märktes redan där.. Han hade också lite mer förståelse över vad en hjärttransplantation innebär (jag hade ingen koll alls innan) och han kände sig lurad för att när jag var liten så var "allt så bra", inga problem fick vi höra varje gång vi kollade mig (2 ggr / år) tills jag blev 18 år och allt helt plötsligt blev panikigt på vuxenavdelningen.. Men sen har pappa inte riktigt förstått vad dom sa när jag var ung, de sa aldrig att "allt är bra" utan de sa att de int vill göra ingrepp för att jag fortfarande växer.. men pappa lyssnar alltid på de små hoppen när det gäller mitt tillstånd..

Förövrigt så ringde min pappa mig precis nyss och det verkar som Meg avlivas idag. Fyyyyyyyyyyyyfan. Jag åker till jönköping idag for sure.. Så resterande delen av texten kommer upp senare..


Ämnen som ska tas upp senare
Klaffbyte / hjärttransplantation info
Utredning + försäkringskassa + csn + hemtjänst och allt annat praktiskt
pappas reaktion/brev
vänner och familj
framtidsutsikter/planer/ vad ska hända?