Waow. Jag fick precis en uppenbarelse som suger..
Stod framför spegeln med rödgråtna ögon för jag är lite känslig idag. Tittade på pretty woman och i slutet spelades Roxette - It must have been love och jag blev sjukt upprörd bara för jag tänkte på mig och Wiktor. Jag vill verkligen inte tappa honom bara för jag är kass eftersom jag är sjuk.

och anyway. När jag stod där framför spegeln så kände jag bara att jag vill vara bättre för Wiktor, jag vill vara mer och göra mer åt honom och allt. Jag vill kunna förlova mig med honom och känna mig jämlikt bra, fast jag kan inte göra det än eftersom jag inte känner mig jämbördig.. jag känner mig dåligare än honom, och då verkar det bara som jag "snärjer åt mig" honom för att han inte ska kuta iväg, och så vill jag verkligen inte bli uppfattad...

Så precis då, när jag tänkte att "nån kommer tycka att jag snärjer honom om jag skulle vilja förlova mig i mitt sjuka tillstånd" så insåg jag precis.. jag har inte gift mig. 

jag har aldrig varit gift, eller förlovad för den delen.

Jag har alltid (sen några år tillbaks, när jag började tänka på sånt här dvs) känt mig redo att dö, för när allting kommer omkring så har jag lyckats med mitt livsmål. Jag har berört hjärtan och jag har värmt själar. Jag har vart godhjärtad och vill människor väl. Det är mina egentliga mål. Att påverka folk åt det positiva.
Ytterligare ett livsmål var egna barn förr, men det är fysiskt helt omöjligt.. Så då tänkte jag på adoption.. Men om jag bara har 16-26 år kvar av mitt liv (max) så kanske inte kids är nån bra ide alls.

men att jag inte upplevt nånting än, är ju verkligen sant. Jag har tänkt (eller intalat mig själv) att jag har upplevt så mycket fint i världen. och ja, det har jag. Men det finns så jävla mycket fler upplevelser jag vill utföra innan jag dör.

jag vill förlova mig och gifta mig, allra helst få kids men jag vetifan hur det blir.. 
Och jag vill åka utomlands med Kirsty, som vi har snackat om sen vi var 15..
För helvete, jag vill först och främst ens åka utomlands utan min familj.. Det har aldrig hänt..

 

äh. Det är såklart rätt små grejer i jämförelse med att få upplevt någons själ på djupet, vilket jag har fått göra med flera människor i mitt liv.. Men det är ändå små saker som jag vill göra.

jag är så redo för att bli frisk, och jag är fanimej inte redo för att dö.
Det känns tyvärr dock att Camilla-kämparen är långt borta. Jag är alldeles för trött och utmattad för att "Inte redo att dö"-tänket ska faktiskt driva mig framåt.. Känns mer som jag ändå bara är rätt apatisk, men jag har fastställt faktan att jag inte känner mig redo för att dö.

Vilket egentligen bara gör skiten värre. Men aja. Jag ska sova nu, för imorgon är en stor dag.. Jag ska till sjukgymnastiken som vanligt (måndagar och fredagar) men vad som är lite special imorgon är att världens bästa sjukgymnast kommer gå i pension.. Så jag tänkte att jag åker dit och säger adjö med ett litet kort, ett tack och en kram

Haha, jag MÅSTE bara dela med mig, för jag skrattar så jag kissar ner mig! (eller okej, jag skrattade så mycket de första gångerna jag hörde det) hahah åh!

Robbie Williams låt (inte robin williams skådespelaren som dog..Förövrigt r.i.p) "Road to mandalay" så är det ett pruttljud insatt.

Vid 1.53-1.54 på spotify hittar man det, och jag hittade det p.g.a min sambo haha! jag hade skivan i bilen och så sa han "vänta jag hörde ett pruttljud!" och jag tänkte "äh haha han är dum i huvudet det var ju säkert vindrutetorkarna .. Men nej, han spolade tillbaks och jovars, nog var det ett pruttljud mitt i låten. HAHA JAG ÄLSKAR det här<3

 

 

Tjabba, jag tänkte bara skriva lite snabbt här om hur statusen ser ut nu..

De debatterar fooooooooooortarande om ifall jag ens ska få en transplantation eller inte.. Alla pappren är i lund efter alla undersökningar, och de går igenom detta. Det fanns någon kirurg där som ansåg att ett klaffbyte (precis som jag gjore för 4 år sen när allt sen gick åt helvete) kan vara ett alternativ.

Anledningen till att de vill fixa mitt hjärta med andra metoder än transplantation beror på att man lever ca 16 år med ett nytt hjärta, men om man kan skjuta upp det (med t.ex klaffbyte i mitt fall) så kanske jag får totalt 26 år (10 med ny klaff och 16 med nytt hjärta).. Sååååååååååå TROTS ALLT kanske jag inte kommer bli transplanterad, vi får se, spänningen fortsätter och jag väntar ivrigt på svar..

men tänk sen? Fan vad tomt haha.. när dom ger mig svar om jag ska byta hjärta eller klaff och så bara.. jahapp? Då är det bara vänta på att det blir en operation också.. Så mycket väntan.. Men idag mår jag iallafall bra, jag har fått simdax-behandling som jag bl.a. ska skriva om i mitt nästa inlägg..

 

 

(Skrivet 23 juni. Sparat i utkast och publicerat senare)

Jag tänkte på en sak idag.. Idag är en såndär typiskt dålig dag för hjärtat.. Vädret är helt oförutsägbart och varierar sig mellan asvarmt och torr luft till tung luft med åska och regn... Det är så sjukt svårt att andas bra sånna här dagar.. Men utöver det så sov jag jättedåligt..
Vaknade upp med att jag blödde från läppen igen..

Pacemakern gjorde faktiskt inte så ont i natt, jag kunde sova rätt hyfsat även på högersidan men jag var däremot inte ens lite trött efter att jag vaknade av allt blod i ansiktet..
Sen att vi skulle upp 5.30 i morse gjorde ju inte saken bättre.. Usch xD

 

 

När jag går till bussen på morgonen nu för tiden (efter pacemakern är inne i kroppen får man inte köra bil på en månad) så går det sämst att gå.. Jag orkar typ ingenting helt ärligt. Måste vila 2 gånger mellan att jag går hemifrån till bussplatsen, och det är på riktigt inte mer än 200 meter..
I hörnet längst ner ser ni hur långt 50 m är, och där krysset är ungefär så ligger min busshållsplats.

Jag orkar ingenting. Jag läste en blogg, krigszonen .. Jag har IDENTISKA tankar och känslor som henne, om det mesta.. Men jag orkar inte ens skriva om det.. Jag är dock LIITE mer positiv än henne, men allt om försäkringskassan, om alla jävla AS JOBBIGA SUPERSTORA livsförändrande beslut HELA jävla tiden. jag orkar inte.
Jag vill kunna gå ut och bara skita i allt. Men det går inte. Och det är inte alltid jag känner så iofs. Ofta är jag ändå glad över att jag fått uppleva allt, men nu jävlar räcker det väl?....

tänkte skriva klart mitt inlägg "att byta hjärta del 2" också, som handlar om dels själva utredningen för hjärtbytet men även lite hemsidor där man kan läsa en sjukt informativ bok på.. och så tänkte jag slänga med pacemaker ingreppet också, som egentligen inte har något med att byta hjärta att göra men ah ^^
Så skriva lite om det, men det blir senare för nu ska jag börja se på en serie som blivit rekommenderad, Breaking Bad.
Typ alla har sett den, men när jag såg att den hade 9,6 på IMDB så kände jag bara att jag måste fan kolla in den.

Ciao!