Jag älskar att jag är snäll. Men jag hatar när jag är för snäll för mitt eget bästa. Jävla fittkväll. Istället för att sitta och göra något vettigt (typ öva aminosyror, eller packa tills imorgon) eller att göra något kul ( typ kolla fråga olle, som jag tänkte göra) så sitter jag här och lipar som en jävla bäbis (okej, nej, så illa är det kanske inte. men tillräckligt illa för att jag ska bli pissed-.-) jag hatar sån här skit .
Från början var jag bara .. "äsch /care, jag kan vara snäll även om jag inte får något tillbaks, it will come around" sen bara "ne fuck it det är fan inte rättvist. jag tycker saker ska vara rättvist".. SEN försöker jag "göra det rättvist" OCH DÅ stör jag mig på att jag själv beter mig så. För det är inte okej. Omfg. Och sen blir jag mer och mer arg, och sen blir jag ledsen för att jag är arg, OCH SEN så är jag inte bara arg längre, nej. då är jag ledsen över att jag är arg, och ledsen för att jag inte vågar vara arg, när jag egentligen "har rätt" att vara arg. OCH SEN ännu mer ledsen för att jag inte _VILL_ vara arg.
Do I make any sence? Nej, jag trodde väl det. MEN GUESS WHAT motherfuckers. Jag är en människa, med känslor. Människor med känslor är fan jobbiga, och jävla mindfuck puzzel som inte går att lösa hur man än vrider på bitjävlarna.
och fan. nu kom jag på att jag ska gå ut med donna och ta min medicin också.


Nu går jag ut med dawgien. får se om det hjälper mitt humör.. förmodligen inte. och då lär jag gå runt hur länge som helst där ute. och sen kommer jag somna sent. och sen har jag fuckat upp mitt prov imorgon. great. BEY!