Trots att jag känner mig rätt värdelös rätt ofta när jag inte har något vettigt att göra och trots att jag ofta är uttråkad så är jag väldigt glad över att mina läkare tog beslutet att dra ner min studietakt (både första gången till 50% och andra gången till 0%). Från början blev jag helt förkrossad och kände att dom kan fan inte veta hur mycket jag klarar av och jag kan fan det här etc etc...
MEN nu, när jag kan jämföra mitt välmående då och nu så är jag glad och tacksam över förändringarna som gjordes.
Jag har inte åkt in akut på jääääääääääätte länge! För ett år sen så åkte jag in varje månad minst, och oftare 2 gånger i månaden... helt enkelt för det kändes konstigt i bröstkorgen, det skumpade alldeles för mycket eller att jag fick extrema smärtor.. Ibland domnade mina lemmar och annat konstigt, men nu kan jag inte minnas sist jag var inne på akuten vilket verkligen känns bra.

 

Dessutom är det inte lika mycket karusellbana i mitt hjärta, jag tar det lugnt och stressar sällan, överanstränger det aldrig och knappt ens anstränger det.. Det är lugnare där inne, förr var det vanligt att det slog konstigt minst 10 gånger / dag men nu händer det kanske nån gång varannan dag att jag känner lite väl mycket rusningar..

 

Måste även tacka min farsa lite, för vårt löfte till varann har hjälpt mig att stressa mindre.. Jag lovade att jag skulle sluta stressa och han lovade att sluta röka, helt otroligt nog har båda lyckats riktigt bra :)