Jag vill inte. Det är allt jag känner. Men jag vet hur dåligt hon mår. Jag önskar att hon inte känner smärta och inte har kännt smärta de senaste månaderna här. Jag älskar lukten av hennes päls. Hennes fina ögon och hennes fluffiga svans som vibrerar så jävla tufft. Hon var så mysig och busig, men på senare tid är hon bara trött..
Jag minns hur bra mamma hon var när hon fick valpar.. Det var så himmla duktigt, blev helt förändrad i mitt synsätt på Meg.. Hon verkade rätt ansvarslös innan men efter det så vet jag hur jävla duktig hon kan vara om man bara möter henne på sin nivå.
Jag tror att hon har levt ett bra liv ändock, när allting kommer kring. Jag hoppas att hon känner sig lugn idag och att det inte gör ont med avlivningen. Jag hoppas att jag kan hålla mina tårar borta innan hon faktiskt är avlivad, för jag vill inte att hon ska känna av min oro.. Redan nu sitter jag och gråter men jag ska försöka vara stark hos henne.

 

13 år blev vovven och bara för 5 dagar sen mådde hon hyfsat (var endast lite seg med att gå längre sträckor) så det känns rätt jävla pissigt. Hoppas på något dumt sätt att hon ska må bättre nu när hon vaknar, det är så jävla korkat. Sista saken som lämnar människan är fan hoppet. Värdelöst.