Waow. Jag fick precis en uppenbarelse som suger..
Stod framför spegeln med rödgråtna ögon för jag är lite känslig idag. Tittade på pretty woman och i slutet spelades Roxette - It must have been love och jag blev sjukt upprörd bara för jag tänkte på mig och Wiktor. Jag vill verkligen inte tappa honom bara för jag är kass eftersom jag är sjuk.

och anyway. När jag stod där framför spegeln så kände jag bara att jag vill vara bättre för Wiktor, jag vill vara mer och göra mer åt honom och allt. Jag vill kunna förlova mig med honom och känna mig jämlikt bra, fast jag kan inte göra det än eftersom jag inte känner mig jämbördig.. jag känner mig dåligare än honom, och då verkar det bara som jag "snärjer åt mig" honom för att han inte ska kuta iväg, och så vill jag verkligen inte bli uppfattad...

Så precis då, när jag tänkte att "nån kommer tycka att jag snärjer honom om jag skulle vilja förlova mig i mitt sjuka tillstånd" så insåg jag precis.. jag har inte gift mig. 

jag har aldrig varit gift, eller förlovad för den delen.

Jag har alltid (sen några år tillbaks, när jag började tänka på sånt här dvs) känt mig redo att dö, för när allting kommer omkring så har jag lyckats med mitt livsmål. Jag har berört hjärtan och jag har värmt själar. Jag har vart godhjärtad och vill människor väl. Det är mina egentliga mål. Att påverka folk åt det positiva.
Ytterligare ett livsmål var egna barn förr, men det är fysiskt helt omöjligt.. Så då tänkte jag på adoption.. Men om jag bara har 16-26 år kvar av mitt liv (max) så kanske inte kids är nån bra ide alls.

men att jag inte upplevt nånting än, är ju verkligen sant. Jag har tänkt (eller intalat mig själv) att jag har upplevt så mycket fint i världen. och ja, det har jag. Men det finns så jävla mycket fler upplevelser jag vill utföra innan jag dör.

jag vill förlova mig och gifta mig, allra helst få kids men jag vetifan hur det blir.. 
Och jag vill åka utomlands med Kirsty, som vi har snackat om sen vi var 15..
För helvete, jag vill först och främst ens åka utomlands utan min familj.. Det har aldrig hänt..

 

äh. Det är såklart rätt små grejer i jämförelse med att få upplevt någons själ på djupet, vilket jag har fått göra med flera människor i mitt liv.. Men det är ändå små saker som jag vill göra.

jag är så redo för att bli frisk, och jag är fanimej inte redo för att dö.
Det känns tyvärr dock att Camilla-kämparen är långt borta. Jag är alldeles för trött och utmattad för att "Inte redo att dö"-tänket ska faktiskt driva mig framåt.. Känns mer som jag ändå bara är rätt apatisk, men jag har fastställt faktan att jag inte känner mig redo för att dö.

Vilket egentligen bara gör skiten värre. Men aja. Jag ska sova nu, för imorgon är en stor dag.. Jag ska till sjukgymnastiken som vanligt (måndagar och fredagar) men vad som är lite special imorgon är att världens bästa sjukgymnast kommer gå i pension.. Så jag tänkte att jag åker dit och säger adjö med ett litet kort, ett tack och en kram