Det här blir ett tacktal, ett tackinlägg.

Tack till alla fina vänner som stöttade mig och pratade med mig, skämtade med mig och helt enkelt.. var vänner :)
Tack till alla fina släktingar som tog sig tid att träffa mig, tänka på mig och stötta mig.
Tack till min familj för att ni höll igång mig. Tack för att jag fick vara uppe länge på nätterna utan att någon blev arg, tack för ni stöttade mig med att hitta på saker hela tiden (glo på filmer, ta med mig överallt, hålla mig busy, prata med mig om kvällarna när jag inte kunde sova.

 

Satt och läste den här delen av min blogg (augusti 2010) som var precis innan operationen förra gången och jag minns en hel del. Jag minns verkligen dagen hos Bitte.. med hennes marängtårta och hennes oro som bara lyste igenom hennes fina ord och välmening. Hon är så fin Bitte och det minns jag varje gång jag läser det här inlägget från augusti. Jag minns när jag och pappa åkte till Magnus och bilen dog, och den dagen vi tittade på tv genom världens minsta skärm för DVDspelaren var paj... Jag minns när Sandip och jag gick på bio och sen satt och snackade länge. Jag minns även när Elena kom bara någon dag innan operationen och jag mår bra av alla dom här tankarna. Jag höll mig vid liv via er på den tiden, så känns det iallafall.

Jag tycker det lyser igenom min gamla text att jag var i ett desperat behov av att alltid göra något inför operationen förra gången. Det känns som jag jagade mig fram, att jag alltid ville ha något att hålla tankarna upptagna med.. det känns också skönt att läsa att jag fick igenom min vilja med.. skönt att jag hade massvis att göra på den tiden (fixade csn, fixade med högskolan, bestämma vad jag ville läsa på universitetet, gick igenom alla mina saker tills jag skulle flytta året efter, tittade på tv och serier, hängde med nån i familjen på något dom skulle göra, hängde med vänner, spela spel, bloggade varje dag, läsa böcker).. det som är konstigt är nu för tiden..?

 

Jag har inte ork att göra nånting.. Jag kan blogga, läsa böcker, programmera och spela på sin höjd.. Men trots det så fungerar livet. det känns inte alls lika pepp som augusti 2010, men det kan lika väl bero på årstiderna som något annat.. Men trots att jag mest bara sitter här så fungerar det.. Konstigt. Förr trodde jag att det bara berodde på att jag hade kept busy.. men då hade jag också ett bestämt datum.. Nu har jag inte det, jag kan få ett hjärta idag eller om ett halvår eller mer.... det känns mer difust.. Känns inte lika viktigt att hålla sig upptagen med saker då kanske?.. Jag vet inte..

Men jag är iallafall tacksam att jag höll mig upptagen med er hjälp år 2010.
Tack för det, jag tror verkligen det hjälpte mig på den tiden.

 

 

 

Sista jag vill göra är att slänga ut ett fett TACK till min farsa som slutade röka för över ett halvår sen.. Inför förra operationen lät det såhär..
"Good job. Verkligen... NOT! haha.. Pappa sitter och röker i soffan.

Han säger att han "Ska alltid röka under fläkten om jag inte är nere i mitt arbetsrum"  men GREJEN ÄR... jag har sett han göra såhär fleeeeeeeera gånger.. Och jag tror INTE han kommer lyckas hålla sig UTE och röka när jag har opererats. Fine kanske första veckan sen kommer han säga "du är okej nu ändå så..."
Lol i bollen.."