Tusen gånger starkare

hur blir man sån? hur blir man självsäker? hur lyckas man ta sig runt alla hormoner ,all press och alla ideal..ta sig runt det och bara vara sig själv?

 

såg just en film som hette 13 snart 30, rätt rolig film men sensmoralen i filmen var iaf att man ska vara försiktig med vad man önskar sig typ..

 

jag tänker på mig själv...hur blev jag så egentänkande fort? hur blev det så liksom? jag orkade vara mig själv, inte möjligtvis jättean orlunda, men jag gjorde alltid det jag tyckte var rätt, alltid vad jag ville och ingen fick trycka ner mig eller göra något orätt utan att jag reagerade.. kanske var det alla fina disneyfilmer som gav mig en bra moral?;) haha ne skämtosido...

 

men hur kom det sig då? var det min fina familj (som jag alltid försöker berömma i allt jag gör med mitt liv),var det dem som alltid sa till mig att älska mig själv, att jag var perfekt som jag var? eller beror det på mina bröder som hjälpte mig att uppfostras, så jag "slapp" allt det tjejiga? jag tror inte det heller....

kanske var en kombination av alltsammans? har alltid haft lite attityd, skinn på näsan som äldre hade uttryckt sig... men vartifrån kommer det?

och varför försvann det inte i tonåren? 

konstigt såntdär....

 

sen var jag inte heller såndär "alternativ" människa heller, jag VILLE liksom inte vara annorlunda, försökte aldrig att klä ut mig till något jag inte var..ville vara mig själv och jag visade bara upp mig själv...en ärlig version av en liten tjej..klädde mig i det jag gillade, hade min musiksmak, älskade fortfarande många typiska tjejprylar och tonårsgrejer, men jag hade rätt bra koll på vad som var rätt och ej..hur man ska bete sig som en vettig människa..inte som alla andra är

tänker på folk runtomkring mig som också verkade vara tusen gånger starkare än andra.. tänker på merima och lorena framförallt.. ingen tryckte ner lorena för då jävlar, hon var sin egen männsika och folk respekterade det.. merima verkade inte heller lost i tonåren, hon var den hon var liksom, och verkade grymt nöjd med det dessutom...

 

 

hur hittar man sin identitet fort? eller ärligt talat, har jag ens hittat den om jag aldrig ens försökt vara något annat än mig själv? kanske hade trivts mer med att vara en ignorant människa?det vet jag ju faktiskt inte...
men att vara rättvis och göra rätt är faktiskt rätt viktigt.
Dock, om man inte är riktigt tillräckligt modig så räcker det helt enkelt med att bara vara vänlig, vänlighet är bra:)

 

 

OCH NU Fuckade sig min jävla pad. så jag kan inte skriva klart det här blogginlägget vettigt. Skrev den sista meningen på wiktors dator (som han vill ha tillbaks ofc, han satt och spelade ..)
Så nu skriver jag bara att jag är extremt jävla sjuk sen i torsdags och mår dåligt, men det börjar bli bättre och här får ni en bild som plåster på såren för att inlägget avbröts.

 

 

och en till, for the cuteness liksom

 

Tror att det är en kombination av dels medfödda förutsättningar, men att det främst handlar mycket om uppväxt och hurdana föräldrar man haft.

Jag tycker att det verkar finnas två typer av självsäkerhet lite grann. Den lite mindre äkta och "dummare" typ "du bråkar inte med mig för jag lever fan då, men jag bryr mig skitmycket om att passa in bland min typ eller leva upp till min självbild".
Sedan finns det den där lite smartare varianten. Där folk vågar gå sin egen väg, inte är rädd att säga vad man tycker, och vågar vara sig själv på riktigt. Då tänker man friare och inte lika fyrkantigt heller. Där finns du. :)

Bara en snabb reflektion, måste jobba nu. :P