Jag har, trots några veckor ledighet, ingen inspiration till bloggen.
jag vill bara skriva om hur viktigt det är att ta hand om varandra, att livet är dyrbart och skört.. Att små fina saker i livet är det som gör dagarna värda..Livet värt.
Att livet gives en chans, inte mer.
Och jag vill skriva om den underbara värld vi lever i, som jag inte ens upplevt mycket av, men jag har sett på video, på animal planet, hört människor berätta. Sett med egna ögon. Smakat, kännt, vilja utforska och vart nyfiken.

Allvarligt. Det är verkligen asballt och helt fantastiskt att vi lever i en värld där saker växer och gror. Där man kan andas, där bakterier och virus fodras och även en hel drös med andra härliga organismer..
Är inte det lite mindblowing ändå? Att vi råkar bli till på en alldeles fantastisk plats.
Det gör mig glad.

Jag vill kämpa och leva, för att för alla nanosekunder som jag får upptäcka världen ska räknas.
Ja, jag tror verkligen att jag älskar livet. Så jävla mycket. Det finns så mycket fint och helt sjukt underbart häromkring. Ta bara min fina hund som sitter jämte mig nu?
Hennes glädje som hon ger mig, hennes fina beteende och mysiga charmiga personlighet.
Ja, livet, om du nu vill, så tar jag tacksamt emot mer av dig. :)


Jag vill skriva om de här sakerna, så detaljerat, sååååå mycket preciiis i prick, perfekt beskrivet in i minsta lilla känsla och detalj.. Jag vill beskriva mina känslor och mina undringar, väldigt precist. Men jag kan inte det, jag har inte förmågan att beskriva dom med ord.. Med text.. Det bara går inte. Jag önskar ibland att jag var lika grym som Stephen King på att beskriva.. But im just not...
Men inte ska jag väl deppa för det.
Jag kan väl försöka att beskriva.. Försöka ge er känlsan.
För alla förtjänar att vara lyckliga.
Alla.
Även fast det finns så många svin i världen så tror jag att om dom bara hade fått vara mer glada, mer posivita och lyckliga så hade dom inte vart sådana as.. De kanske fått för lite empati och ödmjukhet i sina dagar? Inte vet jag.
Men jag tror verkligen på att man ska vara en medmänniska.
En bra organism här i världen, ta hand om allt fint vi har.
Och speciellt ta hand om sig själv, inte på ett egoistiskt sätt, utan bara inte utsätta en för en onödig fara, försöka avsluta livet eller försöka förstöra för sig själv. Allt för många människor gör detta, helt i onödan. Sluta upp.
Jag har en liten utmaning till människor..
Var en medmänniska.
Försök, iallafall för en endaste gång, göra en god gärning. Berätta för någon hur fint halsbandet var, eller bara hjälp någon tant över vägen, låt den där människan med bara ett mjölkpaket gå före i kön på ica, ge några kronor till den stackars mannen på gatan, bli fadder, donera pengar eller bara ta hand om en skadad fågel ute på gatan eller sluta upp att skada er själva..

 

Detta påminner mig om när vi var i Helsingborg...Jag tänkte skriva om detta samma dag där nere, men det blev inte av.. Jag och wiktor löste "vårat" bråk istället och tittade på en film..
Hursomhelst.. Det var såhär.. Jag och wiktor, tobbe och wiktors faster var i stan och fikade.. Sen så började tobbe och jag att dampa på varandra och det slutade med att jag blev grovt sårad, så jag stack därifrån efter att man hållt en fejkad god min inför fastern för att säga hejdå..
Därefter strövade jag omkring ett tag på helsingborgs gator, aldrig vart där ensam förut.. Visste minimalt.. Visste ungefär vart knutpunkten var, men inte mer än så..
Det var mening att jag skulle gå hem egentligen men jag ville verkligen inte sitta hemma hos wiktors morsa och bara vara lack.. Så jag gick.. Sen hamnade jag på ett fik, Ebbas fik. Väldigt fint, 50talsinspirerat..
Där satt jag, med mitt arga och upprörda humör, i kanske två timmar. Utan att äta något. Satt där. Och grubblade.

Sen tänkte jag att "vafan sitter jag här och är arg för? fuck det, onödiga känslor. Visst, han sårade mig och då får man vara upprörd, men vad är meningen? Den envisa fan kommer ändå inte be om ursäkt och jag vet det, så använd tiden och energin på något bättre istället"
Det var svårt, men när jag bestämt mig så gjorde jag så istället.
Funderade på hur jag vidare skulle spendera kvällen, så jag gjorde något positivt istället.
Köpte en cocacola i glasflaska och funderade vidare, samtidigt som jag satt och läste några bloggar på mobilen.
Rätt som det var så insåg jag att "vafan! Han söta snälla uteliggaren som jag träffade för två dagar sen, han kanske är kvar!"
Det var nämligen så att när jag kom ner till helsingborg så skulle wiktor hämta mig på knutpunkten, sen skulle vi gå hem till hans mor.. och på vägen stötte vi på en alldeles ensam man, en svinkall vinterkväll, liggandes på sin otroligt smutsiga och överanvända sovsäck.
Han tiggde inte ens. Han hade lagt sig i ett litet hörn för att skydda sig mot vinden tror jag, det blåser alltid som fan i helsingborg.
Där låg han. och jag fick ont i mitt hjärta. Så jävla ont.
Där går jag och tänker att jag "håller på att frysa ihjäl" snacka om att överdriva. Fyfan.
Jag slutade lyssna på vad wiktor pratade om och så rotade jag i min plånbok.. Hade en femhundralapp.. Min enda lapp. Fan.
Jag bad wiktor om någon lapp och han tittade på mig och sa "men va? han tigger ju inte ens..Du är så snäll"
Så svarade jag något i stil med "det är ju ändå inte mina pengar jag ger bort så det är jag väl ändå inte.."
Hursomhelst så gav han mig en lapp och några mynt som han hade..
jag gick tillbaks några steg till herrn på marken och sträckte försiktigt fram mina pengar.
Jag ville ge honom mat. och värme. Men allt jag hade var några jävla lappar och mynt..

Han tittade på mig, rätt förvirrat, med fina blå ögon och grå buskiga ögonbryn.. Så skakade han lite på huvudet och tog emot pengarna.. Han sa med den sköraste lilla mysiga skånska röst "tack så hemskt mycket"
och då bara brast det för mig.
Hans röst var bara för mycket.
Han blev så mänsklig, skör och alldeles... ensam. Mitt under juletid. 26e december liksom. Fyfan.
Säkerligen iskall. och allt jag kunde stå till tjänst med var några ynkliga pengar.. Affärerna var ju ändå stängda..

Jag gick mot wiktor igen och började nästan störtlipa. Jag vet inte vad det är med mig när det gäller sånt här, men jag blir så jävla känsloladdad. Det är hemskt att någon människa ska behöva ha det sådär.
Jävligt orättvist. Fyfan.

På natten när vi skulle sova så tänkte jag på mannen igen, hans röst som var så full med tacksamhet, ändå så upprörd röst av sorg..och då insåg jag att jag hade min resmat kvar i min väska. Som jag bar på. Precis där.
Jag blev så arg, så jävla jävla arg. hur fan kunde jag inte tänka på det?
Idiotiskt. Jag var riktigt lack på mig själv. Han kunde fått skumtomtar och clementiner.. Han hade säkert inte ens ätit...

Dagen därpå så såg jag honom igen genom bussen, på exakt samma ställe med sin sovsäck..
Det var därför som jag tog chansningen den tredje dagen att han kanske var kvar..

När jag suttit på kaféet ett bra tag så insåg jag min plan. Jag ska köpa mat till herren..
Jag gick rakt till knutpunkten, där jag visste att ett macdonalds fanns..
In genom pressbyrån gick jag. Där köpte jag en Mer, päronsmak tror jag.. För att jag tänkte att han ville ha dricka med skruvlock, så han kan spara om han vill, och dessutom inget kolsyrat för det kan göra ont om han är sjuk och har ont i halsen.. Sen gick jag upp en våning till macdonalds och handlade en bigmac burgare och två cheese..
Sen gav jag mig iväg mot samma plats som jag sett honom två gånger tidigare.
Jag hittade inte honom.

Och jag blev såklart arg och lite ledsen.. Hoppades att han hade det bra..
Men.. om jag bara tänkt klart första gången så kanske jag hade kunnat hjälpa maximalt den gången.

Det stör mig som fan nu i efterhand. Men ibland händer sånt, och det är bara att försöka igen. Försök vara en medmänniska igen och igen och igen, för man får mycket tillbaks i känslor. Och vad är det man minns när man ser tillbaks på alla dagar man levt? Man kommer ihåg hur man kände sig. Känslan är värd så jävla mycket mer än bara pengar.
Mannens känslor är också värda. Hur han hade kännt om jag hade nått honom med maten. Tänk er det...