Happ. Jag har suttit i typ 2h och skrivit ett långt mail till en tjej som ska hjälpa mig lite med att fixa saker och platser där man kan få information angående hjärtfelsprylar.. FAN VAD MIN SAMBO TJATAR OM ATT VI SKA SPELA LOl. hahah . får väl göra det då. Hon ska iaf hjälpa mig och bad om att få veta min historia. så jag skrev ett mail i typ två timmar. här kan ni få ta del av det

---

 

Hej Emma!
Förlåt som fan över att det här blev så sent skrivet (nästan en månad sent!) men nu är jag äntligen hemma i linköping igen och har tid till att ta det lugnt och göra saker för mig själv.

Hursomhelst, jag vet inte riktigt exakt vad jag ska berätta. Jag gillar att berätta om det är någon som frågar, men jag vet nästan aldrig hur jag ska börja..
Kan väl börja med hur det är i dagsläget? kanske blir bra, och så får jag berätta om min barndom och uppväxt sen..

Vill dock be dig om en sak.. När du läser igenom detta, ta då och skriv ner frågor som du får, direkt när du får dom, eftersom det är enklare att minnas dom då ;)
Vore dumt om du har frågor som jag inte har svarat på här, och sen glömmer vi bort dom totalt ändå..

Jag bor just nu med min sambo och min hund i linköping. Går andra året på högskolan. Läser biologiprogrammet och jag klarar mig förvånansvärt bra, alla kuratorer och studievägledare säger att de är väldigt imponerade över att jag klarar flera tentor än vad "normalen" gör, trots mitt enorma handikapp(har inte en enda omtenta än).
Däremot så är det ju en baksida till det hela också, jag går ju nästan aldrig ut. Jag gör knappt inget som jag tycker är kul eftersom jag fokuserar stenhårt på min utbildning och att ha ett "helt okej-fungerande" hem.
Min sambo hjälper mig med allt hemma, han har verkligen vart min "hemma-man" men det är något som däremot måste ändras, eftersom först och främst så har han kommit in på högskolan och har mindre tid. Men dessutom så är det så att jag inte trivs med att han ska göra allt hemma och hjälpa mig med allt.. Jag vill att vi ska vara ett par, jobba tillsammans, han ska vara min partner och inte min hemhjälp..
Nu låter det lite väl överdrivet, som att jag sitter i rullstol och inte kan äta själv.. Men så är inte fallet. Det är bara att jag mår dåligt av att han hela tiden ska passa upp på mig med städning, disk, hundpromenader, laga mat, tvätta, dammsuga m.m. Jag förklarade detta för min hjärtläkare och min pappa (som jag förövrigt har riktigt bra relation med, men det kommer mer om det längre ner) och min hjärtläkare förstod vad jag menade men sa, precis som min pappa, att är det mig han älskar och vill vara med så är det HELA mig han vill vara med, man får alltid något bagage med sig.


Detta är något som såklart stämmer och är helt sant, tillochmed min sambo säger så, men det ändrar inte min inställning till att jag tycker att det är konstigt. Jag är alltid den som har koll på allt vanligtvis, jag vill inte bli omhändertagen när det gäller vardagliga saker. Jag vill kanske ha någon dag då och då som "bara är min", där jag får bli omhändertagen på andra sätt. Men just vardagen?
Det känns som alla ska kunna hantera en vardag med jobb(för min del skola), hemmarutiner och en aktiv/social fritid..
men det jag har är mer "jobb" och sen...ptja.. Film med min sambo vid middagen typ..
Det enda jag gör i hemmet vanligtvis är att tvätta, mest för att min sambo är förjävlig på det haha!


men ja.. nu låter det i texten som att mitt liv är miserabelt.. och det är verkligen helt fel.. Min inställning till livet är så jävla positiv. Att jag lever ens över huvud taget gör mig nöjd med livet.. Det är bara det att "i normala fall" så är inte detta liv, som jag lever, ett bra liv.. Men jag gillar mitt liv. Jag är så jävla glad över det.. Att jag får ha fina människor runt omkring mig, att jag får en se solen när den tittar fram, sånna enkla saker kan göra mig så fantastiskt upprymd av glädje och belåtenhet..
Däremot så ser jag ju alltid på alla andra, hur dom har sitt liv, att dom super satan och har (enligt deras mening) svinkul hela dagarna..och just det där med att "jag borde vara sån" kan ibland vara en faktor som gör att man ser på sitt liv som lite mindre bra..
men egentligen är det ju inte så.. Jag gillar inte ens alkohol haha, men jag vet inte.. antar att det bara är grejen. Jag känner mig inte tillräcklig för att leva ett "normalt" liv..
och tamejfan, det ska jag ju inte känna heller, för jag kan inte leva ett normalt liv.
Jag är skadad sen födseln och egentligen rätt nöjd med det, det har kommit så mycket fint från mitt hjärtfel så jag kan inte ens tänka mig migsjälv utan hjärtfelet, för vad har inte format min personlighet om inte hjärtfelet?

Jag är ödmjuk. Det är något som få människor i dag är.. Jag har väl fått det från all den ödmjukhet jag själv har fått från min uppväxt. Inte blivit bortskämd, men blivit omhändertagen. Dock inte på ett daltigt/curling-vis.. Utan på ett kommunikativt vis.. Människor runt omkring mig har alltid pratat med mig, fått mig att säga hur jag känner och försökt åtgärda det åt mig..
Varje gång hos läkaren från det att jag var runt 9 eller 10 bast, så har jag fått prata själv om hur jag känner mig..och det har stärkt mig. Jag är väldigt social, även om jag inte går ut mycket.
Jag älskar människor som får mig att må bra, jag älskar positiva människor och jag tycker tillochmed om att prata med "sega tanter och gubbar" på bussen, för jag har "blivit uppväxt" med många sega tanter och gubbar på sjukhuset. Dom har alltid vart trevliga och trots att jag ibland kan bli så fruktansvärt trött på mänskligheten när man ser vissa saker på nätet eller hör några politiker tala om något riktigt idiotiskt eller bara ser våld och omänsklighet över huvud taget, så trots detta så finner jag visst hopp hos vissa människor som gör mig glad.
Ta t.ex. alla sjuksköterskor som jag träffat i mina dagar.. Alla är så snälla. _De är ödmjuka_. så ja.. jag gillar helt enkelt att prata med människor. man kan få så mycket från att bara prata med en människa...

Jag ser förmodligen på världen på ett annorlunda vis. När man tror att man ska dö ibland så kanske man helt enkelt uppskattar mindre saker lite mer än "normalt" folk..
Så trots att jag inte får uppleva "det normala" med en fritid, en hemmarutin och ett jobb så har jag fått så många andra vinster som inte "andra" har fått göra..

Uhm.. Ja.. Just det. Eftersom jag känner att jag inte vill belasta min sambo på ett sånt sätt så kollade jag upp städhjälpsfirmor.. Jag pratade med min pappa och han var villig att betala en städerska varannan vecka för att komma hit och städa, han hade precis fått ett rätt bra jobb då, vilket gjorde mig glad.. Men jag visste också att pappa har en stor enda svaghet och det är just mig. Även om han inte hade haft ett jobb hade han betalat det och det gör mig lite sorgsen, även om jag är glad över att han bryr sig så mycket om mig så är det ledsamt eftersom jag inte vill vara en börda (och oavsett hur mycket jag nu tycker det så vet jag att han aldrig någonsin skulle påstå det, men ändå, det är just så jag känner och det är onödigt..) och nu känner jag att det räcker.. pappa och jag kom överens om att han betalar tills jag får hjälp från landstinget eller whatever det nu är som fixar städhjälp till handikappade... Vi har haft städhjälp i snart ett halvår och jag har inte kommit nära att fixa det från kommunen...
Det var därför jag fick dina kontaktuppgifter.. Min hjärtläkare sa att hon skulle hjälpa mig men allt hon gjorde var att prata med sjukgymnasten, som i sin tur sa att jag skulle prata med dig.. Känns ju lite dåligt om jag ska vara ärlig, men eftersom båda har hjälpt mig så mycket förr så ska jag inte klaga, men ja, så här är jag och min fråga till dig är om du vet hur jag kan fixa städhjälp via kommun/landsting/whatever organisation som fixar det?
Det är egentligen det enda jag verkligen behöver hjälp med just nu, men det kan säkerligen komma fler saker i framtiden..
I dagsläget så har vi inte så mycket på gång på hjärtfronten..
Jag väntar på ett brev från arytmi-avdelningen på universitetssjukhuset i linköping.. De ska implantera en liten dosa (typ lika liten som en pacemaker) som ska registrera när min hjärtrytm blir konstig (arytmin med andra ord) under typ ett år.. Sen när de samlat den informationen så får vi se om det blir någon åtgärd gjord eller inte..
De hade eventuella planer på att installera en pacemaker hos mig för några månader sen, de pratade om det enda sen i våras men de var tvungna att göra en stor utredning först om ifall risken är tillräckligt liten jämfört med hjälpen jag kommer få av det.. Det slutade iallafall med att de inte trodde att den skulle hjälpa mig så värst mycket och det var väldigt onödigt att chansa, så istället hittar de andra sätt...
Det är spännande med hjärtat tycker jag.. Hur saker fungerar och system är kopplade m.m har alltid intresserat mig, men det är kanske inte så konstigt eftersom jag växt upp med allt det här, då får man väl ett intresse automatiskt..

Uhm... Ja.. Senaste operationen jag gjorde var 2010.. Den 2 september..
Jag tog studenten 2010 också.. I juni. Och det var så jävla härligt. En hel sommar framför mig att njuta rejält av innan jag skulle genomgå något jag aldrig ens kan tänka mig hur det går till eller hur farligt det faktiskt är..

Den sommaren var jag i USA med min dåvarande pojkvän.. Vi var väldigt kära och allting kändes bara så förbannat bra.. Vädret var perfekt, fick se en storstad som New York, min familj höll jag kontakt med konstant och ja.. jag vet inte.. Jag var riktigt nöjd och då tänkte jag att "har jag fått ha en sån här underbar sommar så kanske det inte gör något om allt går åt helvete, för jävlar vad jag har haft det fint. och alla runt mig är så fina. det är väl det värsta.. att dom skulle få det jobbigt.."
När jag kom hem (runt den 10 augusti) med resväskan fullpackad med presenter till min familj så var det bara en enda liten sak som var rätt jävla uppenbart.. Dom hade fått brevet med datum.. Jag såg det på pappas ögon, men jag tänkte att först ska jag väl få göra dom lite glada iallafall, innan allt det jobbiga ska tas omhand om.
När alla hade gått och lagt sig så frågade jag pappa om dom hade fått brevet, han suckade och sa ja, men mamma och pappa ville inte ta upp det direkt eftersom jag precis kom hem från en underbar resa..
När datumet väl var satt så blev allting mycket mer verkligt.. Och ju längre tid som gick, ju närmare jag kom operationen desto mer psykiskt påfrestande blev det..

Jag minns att jag hade en riktigt sjuk mardröm.. Det var en läkare som typ köttade upp massa små foster.. Herregud vad galet det var. Jag sov inte bra under den månaden kan jag ju inte påstå.. Men pappa var alltid där på nätterna.. Han har alltid haft en konstig jävla dygnsrytm (och kanske tillochmed var arbetslös då? minns inte..) och när jag gick upp så satt vi där och tittade på tv tillsammans. Ofta gick jag inte ens och la mig.. Jag och pappa skapade en rutin.. Vi tittade på cold case tillsammans på nätterna.. Det började 02.. sen satt vi och pratade till typ 05.. sen var jag nog så trött varje natt så jag alltid somnade.. även fast jag ibland hade mardrömmar..
men allvarligt talat så var det nog det värsta.. rädslan inför operationen. för operationen var inte illa. Jag hade mina smärtbedövningar. Jag genomgick såklart saker som kan skrämma vem som helst, men det var överkomligt. Nästan alla sköterskor var trevliga, man blev bra förberedd med information och jag hade framförallt hela min familj där. Det var det skönaste med hela upplevelsen..
Att min fina fina familj var med mig.. Även om de såklart inte bodde på mitt rum, men de kom varje dag och hälsade på.. Även om jag mest sov, men de stunderna då jag var vaken så var det riktigt skönt att ha dem där..
Finns så mycket mer att säga om upplevelsen men jag länkar istället till min blogg där kategorin är "hjärtoperationen"..
http://camillalovgren.blogg.se/category/hjartoperationen-1.html
Sen är det bara trycka framåt till tidigare inlägg.. De första sidorna är väl bara "tankarna innan" som är skrivna i ungefär en månads tid.. men sen själva operationen så är det med bilder än text eftersom jag inte minns så mycket...

Det de skulle göra under operationen var att byta min mistralis-klaff.. Det gjorde dem också.. Man fick välja mellan biologisk eller mekanisk.. Först ville jag ha mekanisk, men när jag insåg att jag var tvungen att äta waran hela livet isåfall, och förmodligen inte kunde få skaffa barn i framtiden pga detta så valde jag tillslut biologisk klaff
Denna ska man inte behöva äta waran till, men däremot måste man byta den ca vart tionde år.. vilket suger lite.. men jaja.. Jag vill verkligen ha barn i framtiden så då får man väl offra lite..

Sen kan jag väl ta tiden från operationen och tills idag...Det har verkligen vart en bergochdahlbana.. haha.. Jag kommer inte ihåg allt som hänt som har vart konstigt och ansträngande men vissa saker kommer jag ihåg.. När jag kom hem från lund där jag opererades så hamnade jag på ryhov några dagar (sjukhuset i jönköping, där jag bodde då) och jag hatade det tyvärr.. Jag mådde rätt bra, ville hem, visste att jag är så nära hemmet nu så jag vill bara hem. man hade ingenting att göra där, läkarna var förkylda och typ hostade på mig vilket störde sönder mig.. hade ingen tv, maten var dåligt gjord, jag hittade vaaad som helst att klaga på, bara för att jag hade sån jävla hemlängtan..
Det hade gått några dagar nu sen jag hade sett min familj eftersom en av mina större bröder pluggade då i karlskrona och hade såklart studier att tänka på, min andra storebror jobbade hemma i jönköping och mina föräldrar hade åkt hem kvällen innan jag fick lämna lund i ambulans upp till jönköping..
Mamma och pappa hälsade förståss på varje dag, men just att få vara hemma med mina två hundar, att få ha en soffa, hemmagjord mat från mamma, allt det där saknade jag..

Efter bara någon dag fick jag åka ifrån ryhov, vilket gjorde mig så inihelvetes glad.. Jag fick komma hem! Trots att det betydde att pappa fick sätta sprutorna i mig istället för sköterskorna så störde det mig inte ens det minsta..
Några bieffekter av all "stress"/trauma eller vad man nu ska kalla det.. Helt enkelt att dom brukade våld på min kropp och stoppade massa kemiska saker i mig, detta gjorde såklart att man fick vissa problem efteråt.. men de är mindre problem och egentligen inget som stör mig, men du ville veta vad jag har gått igenom och hur mitt liv är så nu kör jag..
Bland annat fick jag magkatarr efteråt, det lindrades snabbt och effektivt med några kapslade piller.. Förmodligen berodde det på stressen sa dem, och att jag såklart åt lite dåligt just efter operationen och dessutom låg och spydde i 24 timmar på intensiven direkt när jag vaknade upp haha..
Sen fick jag också en jävla massa migrän. Detta var dock något som sänkte mig totalt.. Jag kan inte njuta av dagen. Jag måste sova av det och det gör så fruktansvärt ont..
jag fick det nästan två gånger i veckan då, nu får jag det mer nån gång var tredje månad..
men ja, det var faktiskt lite jobbigt..
Sen det där med sprutorna.. Trots att jag valde biologisk klaff så var jag tvungen att äta waran..


Den mitralisklaffen som de hade valt ut till mig (producerad i ett labb av grisvävnad) var för stor.. (jag är väldigt väldigt liten.. 149cm och 39kg) så dom fick ta en pulminaris klaff istället, och vända den utochin, så den passade..
För att förenkla det för min klaff och mitt hjärta så tyckte de endå att jag skulle äta blodförtunnande waran.. Enda anledningen till att jag valde en biologik klaff var för att slippa detta..
Dock ska man, trots att man väljer biologisk klaff, ha waran i tre månader... Jag äter det fortfarande..
När man börjar medicineras med waran så tar man sprutor för att förtunna blodet, och det var helt enkelt detta pappa behövde göra.. sved lite, men inget jämfört med sorgen över att jag inte kunde få barn..
Jag blev så himmla jävla enormt upprörd över detta.. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna få barn nu... det sänkte mig också jävligt mycket..

Sen när jag gjorde mitt första ultraljud efter operationen så sa de att pumpförmågan är bättre, läckaget har minskat.. Men själv mådde jag rätt dåligt.. Kände inte att jag klarade lika mycket mm.. Sen pratade jag med min dåvarande läkare i jönköping om dethär med waranet. Jag var så sjukt nära på att gråta när vi pratade om att jag ville bli förälder.. Men han sa att det finns säkerligen en möjlighet.. Däremot så träffade jag honom och en specialistläkare från lund några månader senare och då sa han från lund att jag inte borde ha sånna drömmar för att mitt hjärta förmodligen inte klarar påfrestningarna.. och min nuvarande läkare säger att det ska nog trots allt gå.. Så jag vet varken ut eller in.. jag bara hoppas..

Utöver det så hände väl några andra konstiga saker efter klaffbytet... En gång så pulserade hela min hals så jävla mycket.. Som att blodtrycket bara rusade iväg. I flera timmar.. Jag tänkte att "det går över" och sen så sa jag till pappa när han kom hem att det hade vart så hela dagen, då tog han mig direkt till akuten och precis innan vi kommer dit så slutar det.. haha.. men dom hittade inget fel över det så antar att det bara var något tillfälligt.. men jag fick iallafall ligga inne en dag..
Sen skedde en annan sak också som var riktigt jäkla läskig.. Jag satt vid datorn, helt lugnt , skrev väl på min blogg eller något.. Skulle iväg till en grillfest efteråt och helt plötsligt börjar mitt hjärta dunka SÅ JÄVLA HÅRT. aldrig kännt det så förr eller efter det för den delen.. Jag ställde mig upp och tänkte gå till bussen mot grillfesten.. men det bara forstsatte..och helvete vad obehagligt. det bara slog och slog och slog.. Jag kommer inte ens ihåg hur jag kom från mitt rum, ner för trapporna till hallen, men jag minns att jag skrek så jävla högt på min storebror..
Han brukar vanligtvis sitta med sina stora hörlurar och bara skrika till svar "VAD?!" eller "JA?!" men jag hade väl världens tur.. för han kom uppspringandes från trappan.. Då låg jag i hallen och hyperventilerade, jag var så jävla rädd.. och det hade slutat då tror jag.. men jag var fortfarande livrädd och det gjorde fortfarande ont, trots att det inte längre slog så hårt.. Han frågade väldigt lugnt vad han skulle göra och jag sa "ring pappa"
Pappa och min andra bror var precis utanför för de hade handlat pizza, in kom dom och undrade vad som hade hänt.. jag hade lugnat ner mig lite då men hela mitt ansikte var ju söndergråtet.. Vi tog det lugnt där hemma i kanske 10 minuter medan vi disskuterade.. pappa sa att jag skulle ringa akuten och fråga om råd och beskriva vad jag kände.. så jag gjorde det.. de sa att jag skulle in på direkten och ville skicka en ambulans men jag sa att det är lugnare nu och pappa kör mig istället..

När jag kom dit och blev inlagd som vanligt.. mamma var med mig och stannade där med mig tills klockan blev mycket.. sen hittade dom inget och dagen efter fick jag gå ut..

Andra småsaker man måste gå igenom är ju något så enkelt som blodprov varje vecka för att dosera waranet.. hah.. men ja.. utöver det så har det inte hänt så mycket från operationen 2010 tills nu.. Förutom en sak till, det hände väldigt nyligen..
Jag hade känt ett tryck över bröstet ett tag och blev utmattad av minsta lilla.. Det gjorde inte ont, som dom andra gångerna, så jag brydde mig inte så mycket.. men sen hade jag haft det i nästan ett dygn innan jag ringde sjukupplysningen om råd.. dom sa att jag skulle åka in.. och jag ville inte.. det var så jävla segt.. men såklart gjorde jag som dom sa.. Och blev inlagd i flera dagar.. dom hittade inget men de registrerade dock en arytmi som tydligen kan vara väldigt mycket ihopkopplad med hjärtinfarkt eller något sånt där.. så jag fick stanna längre än vad som sagts från början.. men tillslut så fick jag åka därifrån och det var då de startade upp disskusionen med att installera en dosa i mig för att registrera sånna arytmier..
Här i linköping har jag inte privilegiet att mina fina föräldrar kan hälsa på dagligen, men jag hade iallafall min fina sambo som var vid min sida.. Dock är detta inte alls på samma seriösa nivå som en stor hjärtoperation, men det är ändå väldigt betryggande och upplyftande att ha någon där..

Utöver operationen i september 2010 så har jag opererats fyra gånger till..
en gång när jag var runt en vecka, två gånger när jag var runt 2 månader och en gång när jag var nästan 4 år.. minns ingenting från de operationerna..
Har ofta undrat hur mina föräldrar måste ha känt sig. fan vad jobbigt..
Jag frågade en gång mamma vad hon oroade sig över angående mig som liten och hjärtsjuk och utöver just att dom kan förlora mig så tänkte mamma på min framtid, på att hur utstött man kan bli bara för något litet ärr på kroppen. Hon var väldigt rädd över att jag skulle må dåligt över min kropp..



men jag har riktigt bra självkänsla.. jag älskar mig själv trots mina fel, och ja, jag har ärr över kroppen, men vadfan, hade jag inte haft dom hade jag inte levt, så jag är rätt glad över dom trots allt..


Ja, andra problem som tillkommer är faktiskt tandläkaren.. haha.. har fått kämpa med att få mina tänder fixade hur länge som helst.. jag har dragit ut mina hörntänder, sen jag var typ 12 år.. och dom permanenta ligger fortfarande kvar uppe i gommen, dom kommer inte ner.. men efter att ha haft hålrum där hörntänderna ska vara i över 8 år så har tänderna spridit ut sig och det syns inte ens att jag har dragit ut hörntänderna, men hursomhelst.. Dom har aldrig kunnat fixa detta eftersom de var oroliga över att en bakterie som finns på tänderna ska ta sig in i blodbanan och sätta sig på min redan dåligt fungerande klaff och göra det livsfarligt för mig.. Så dom skulle vänta tills efter operationen.. och nu efter operationen så har dom inte vågat göra något pga att jag äter waran.. haha.. men ÄNTLIGEN så har waranmottagningen och tandläkaren i jönköping kommit överens om hur dom ska lösa det.. Jag får sluta ta waran i bara någon dag.. så vi får trappa ner waranet och sen börja med det igen mha sprutorna osv..
men ja.. alltså trots så mycket runt omkring så har jag ju inte riktigt förlorat något känner inte jag.. Jag har vunnit på det som gör ett liv rikt, tror jag.. På att få en nära och bra kontakt med dem jag älskar, att se fina saker i mindre saker och att ha en positiv syn på livet.. allt behöver inte vara negativt. Finns alltid folk som har det värre, och dom kanske man ska hjälpa så de får det bättre? ödmjukhet är viktigt tror jag..

Uhm.. min uppväxt.. jag har alltid lekt med barn och sådär, har liksom aldrig känt att mitt hjärtfel har hindrat mig i mitt sociala liv.. sprang runt och busade som alla andra barn, bara inte lika länge eller lika fort ;)
Har dessutom astma.. haha..  Ansträngnings-astma kallas det.. Ingen vanlig.. utan när jag springer och hjärtat får tungt att arbeta så drar luftstrupen ihop sig och det blir svårt att andas typ.. så har jag uppfattat det iallafall, har ingen stor koll på det där med lungorna..
och jag har blivit uppväxt i en rätt härlig miljö.. Alltså.. visst, vi hade väl inte cash ens så det kanske räckte vissa månader, men samtidigt så har jag fått uppleva människor som bryr sig om annat än sånt.. Ah. det är svårt att förklara men nån gång kanske jag kan sätta ord på det.. jag känner att mitt liv är rikt.. riktigt rikt, och det är skönt..

jadu........... finns så mycket att säga men just nu så är de spontana delarna av mina minnen slut.. uhm..........HAHA .. Ja. jag vet inte vad jag ska säga. skriv exakt vad du vill :)
Hoppas att du kan hjälpa mig med min fråga..

Kan dra lite snabbinfo om mig själv..
(AAHAHAH FYFAN!!!!!!!!!!! tog precis bort allt jag hade skrivit. men som tur var så fungerar "ångra" (ctrl+z)).. (okej. sorry. haha.. brukar inte skriva sådär konstigt. men jag fick lite panik ett tag där.. Så jag skrev vad jag tänkte, igen.. typiskt mig men yeye!)

Namn:Camilla Lövgren
Ålder: 21år
Bor: I linköping
Gör: Pluggar biologi
Familj: Sambo och hund, resterande familj bor i jönköping
Grundvärderingar: Ärlighet kommer längst,
Gillar: cocacola, världen, skate, klänningar, rymden, mat, humor, film.. omg. detta blev för långt.. finns miljoner fler saker haha..
Ogillar: Oärliga människor, orättvisor, nazism och ytlighet och.. ja.. detta blev med långt..




ja.. det här blev ju mycket. men nu hoppas jag att du fått en bild av mig iallafall.. euhm.. bli inte skrämd, för jag är somsagt väldigt vänlig och.. vet inte.. bara gillar att uttrycka mig .. och du bad faktiskt om att få en historia om mig haha, så varsågod! :)
Tack för att du ställer upp!