Wiktor vet hur mycket jag hatar när jag är klantig. kan vara den minsta lilla grej, att t.ex. spilla lite saft, till att klanta sönder med andra saker som t.ex. att man trillar eller inte tänker efter, före.
Vad jag hatar ännu mer är när kombinationen "min otur / inte tänkande" går ihop med det jobbiga i mitt liv.
Jag vill bara vara glad och normal som innan.. Inte normal normal .. Jag har aldrig vart normal.. men jag menar.. Att inte ha fucking problem hela tiden. Jag orkar inte mer.
Jag vill inte mer för den delen heller.
Om jag bara hade kunnat leva i en skog ensam och leva på mat som naturen ger så hade jag hellre gjort det.. Skitsamma att jag inte har mitt internet etc... Hellre det än att gå på mediciner hela dagarna och bara har det jobbigt ekonomiskt och psykiskt och fysiskt. Fyfan. Jag vill inte existera i det här samhället, samtidigt som jag vet att samhället är enda anledningen till att jag ens lever.. Otacksamma jävla camillajävel.

Och alltid säger jag emot mig själv, för jag känner en skuld till de som gjort något bra för mig, samtidigt känner jag ett grovt jävla hat mot dem som försvårar mina få dagar här i livet. Jävla skit.

Det som hände idag var t.ex. att jag har klantat mig med trafikförsäkringen, har en fet jävla summa att betala in innan 11 februari.. Sen mitt andra brev för dagen var från försäkringskassan där de gav avslag på en ersättning.. Så inte nog med att jag redan ligger flera tusen kr back i min ekonomiska situation (har alltså lånat av vänner & familj), det blir inte bättre av att inte få in någon inkomst (fkassan) och dessutom få en fet jävla utgift också.

Jag vill bara vara glad. Inte arg. Men jag känner mig uttömd och matt. Börjar istället bli arg. Arg på mig själv, mestadels... Arg för att jag inte är som förr, arg för att jag inte orkar, arg för att det inte syns på mig att jag är sjuk, arg på att jag är så jävla klantig, arg på att ingen lyssnar för jag är så liten, arg på allt.

jag blir så arg att jag får energi tillbaks, energi att utföra skiten som måste göras.. men det hopar sig. Det är så jävla mycket som måste göras, att jag istället blir apatisk.
Det här är så sjukt att skriva, för det är så olikt mig. När fan blev jag en sån här? Jag har aldrig vart apatisk eller förbannad eller ledsen över saker, för jag vet att förändring sker bara när man själv agerar... Men jag börjar tvivla på det.. Jag agerar hela tiden men inget händer, då är det väl lika bra att sitta här och ruttna.