Buhuhu.. :(

Åh.. blir lite smått knäpp! Sitter här och läser en helt supergrym blogg (Som MC rekommenderade för mig)..
och jag bara tänker på.. hur jävla jobbigt.. fyfan alltså. HUR jobbigt måste det vart för mamma och pappa när de fick reda på mitt hjärtfel.. när de fick panik och allt.. Jag menar de hade redan fått två barn innan och allt hade gått bra.. Man förväntar sig väl inte sånt här kaos.. herregud..


Jag har pratat mycket med mamma om det här och hon kan bara beskriva det som att hon "levde i en bubbla" man fick inte komma allt för nära mig, för OM jag skulle dö.. ja.. då vill man inte vara nära mig helt enkelt.. Sen var pappa hemma med mina bröder och den världen var ju helt bortglömd såklart.. allting var bara... konstigt..

Hon berättade även om alla barn som var på intensivavdelningen tillsammans med mig. Att dom alla var så späda och små som fågelungar. Förrutom en. En jättebäbis, som låg där just för han var så himmla stor och inte kunde andas p.g.a. det.. Och barnen utan matstrupe, barnen som redan var dödsdömda men på något konstigt vis hade deras föräldrar accepterat det och mamma kunde verkligen inte förstå hur....


Samtidigt så kändes de så lugna, de litade fullständigt på personalen i lund.. 1991..
En sköterska sa att det var det lugnaste paret hon träffat efter sånt här besked. Pappa har alltid varit sån.. men mamma?..jag undrar fortfarande.. hur är känslan liksom.. vad tänker man..? Jag själv var ju inte en självtänkande människa. J
6 eller 7 dagar gammal opererades jag första gången.. hur mycket tänker man då egentligen?
Jag minns såklart ingenting av det.
Inte heller andra och trejde gången då jag var knappt två månader gammal.
Fjärde operationen skedde när jag var ca tre och ett halvt år. Det tänker man ju att jaf iallafall borde ha en liten minnesglimpt av?.. Nej. inte det heller...


men mina föräldrar. Dom som minns allt, varenda gång. Hur fan känner dom? vad tänkte dom?.. Åh herregud ;(
Mamma sa en sak ofta . Hon tittade hela tiden om jag andades. Det lät ju inget. Man kollar hela hela hela tiden, trycker ner ansiktet en millimeter från mitt lilla huvud, bara för att verkligen begripa att JO, hon andas faktiskt..


men äsch. Dom mår bra, jag mår bra. Om jag inte haft hjärtfel så tror jag inte våran familj vart så perfekt..
För ja. Perfekt är ordet. Jag har sår på kroppen och ärr. Det är ju tecken på fel, problem helt enkelt. Men det är inget fel.
Vi har det så himmla bra tillsammans <3


Kommentarer
Postat av: Jenny Sabba

Söta du! Ja, det måste ha varit en riktig resa med dig gumms men utan ditt hjärtfel hade det ju faktiskt inte varit du utan en helt annan Milla...

Men du hade säkert varit lika mysig utan. Din lilla familj är helt perfekt och ditt lilla hjärta är en del av det. Med eller utan fel.

Kram till dig!

2010-09-14 @ 21:25:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0