Jag har levt...Thoughts and feelings. Långt inlägg...

Jag har levt i ungefär 20 år. Snart.
Tjugo år. Det är egentligen inte ens en fjärdedel av mitt liv.. Om jag lever tills 80 dvs. vilket man "borde"...

Tjugo år. Vart med om så jävla mycket. Inte bara "annorlunda" saker som hjärtoperationer o.s.v. utan, allt.
Från att vara ett sött litet dagisbarn. Till att nu vara ... en kvinna? Herregud jag känner mig fortfarande bara som 12 år ibland.. om inte ännu mindre...
Mitt första minne som jag har tror jag är första gången jag ljög, eller när jag skulle hämta en bröstpumpsgrej (tror jag) åt min moster, eller när jag och hasse trillade i trappan och väckte pappa...
Då var jag runt fem, sex år.

Det sjuka är... Om jag inte levt längre än en fjärdedel av mitt liv. Varför känns det som om jag kommer dö vilken sekund som helst?.. Handlar inte om att "jag ska visa hur deppig jag är buhu synd om mig!" utan, på riktigt så tänker jag ofta på att det känns som att jag kommer dö. Kanske inte just nu, men inom tio år..
Och jag är orolig för att inte hinna med. Min mage knyters sig. Jag mår illa. Det är så konstigt...

Men samtidigt så försöker jag (som vanligt) alltid hitta det positiva i att om jag skulle dö, då har jag ändå levt.
Jag har levt så jävla mycket. Folk uppskattar inte sånt oftast utan "vill leva livet!!!!!!" på så vis att dom vill supa och knulla i ayia napa.. Det är inte leva för mig. Om man lever vill man få livserfarenheter. Men vill förstå, tänka och känna. Såklart ingår sex och alkohol i detta med, men det är inte "endast då man lever"..
Adrenalin får mig att verkligen känna att jag lever..Men bara för det betyder det ju inte att jag "inte lever" annars.

Från att vart en bitchig liten snobbjävel som var mobbaren till att bli en vänlig människa.. Takes alot att se vad som är värt. Men ändå, under mina 20 år har jag lärt mig detta. Vissa barn är intrelligenta, vissa inte. Jag var inte direkt super intelligent med logiska saker o.s.v. men jag hade tydligen hög EQ redan då.

Ja... Så mycket jag har vart med om egentligen. Herregud...
Haha.. Nu kom jag på första gången jag och kirsty träffades :')
Jag var väl kanske 10 och ett halvt,, . MEn what? har vi känt varann i tio år snart.. galet.. time is flying..
Men iallafall.. Hon kom och hälsade på mig ihop med hennes vän Josefine, som hade knackat på min dörr när jag var nyinflyttad och sagt "kan vi leka"...

När jag, kirsty och josefine umgicks första gången så tänkte jag bara "detta kommer aaaaaaaaaaaaaaaldrig att fungera. Är man tre tjejer så blir alltid en utanför..."(Precis som det var i tenhult för min del. Om inte jag och annie snackade skit om linn så var det jag och linn som snackade skit om annie eller dom två som snackade skit om mig.. Det GICK bara inte hålla ihop och älska varandra truely när vi var små antar jag..)

Vi.. lekte iallafall.. Först lekte vi att vi var sånna där.. Mat människor på tv. Vi lagade mat och spelade in .. haha.. <3.. och iallafall sen så slutade det med att bara jag och kirsty var den dagen. vet inte om jossan blev arg eller om hon skulle iväg eller vad det var.. men iallafall.. vi lekte och hade askul. Sen blev det kväll.. Då bara helt woops sådär så skulle hon sova över..
Är det inte konstigt hur underbar man är som barn?.. Man bara gör, frågar, agerar utan att speciellt bry sig så mycket om vad andra kan tänka. Man tänker ju inte att andra tänker något sånt.. Jag menar .. Där, i barnvärlden... Där knackar man på folks dörrar helt random och frågar om man ska leka, man frågar om man ska sova över efter första dagen man träffats, man leker och har skoj ..
Man gör så mycket konstigt. Frågar om så mycket dumt. Men herregud vad man lär sig. :)
Livserfarenheter..
Slutade iallafall med att Kirsty sov över, och hon.. Som aldrig sover i tid (SUCK!!!), hon visade mig hur man är uppe en hel natt.. Haha.. vi stökade runt i rummet, byggde kojor, lekte magiker och band fast varandra och skulle ta oss ur hoprepen, och så mycket annat dumt.. Låg och pratade och fnissade (för, trots att vi var små så förstod vi att man vill inte väcka en pappa;))

Igår insåg jag att när jag var 11 fick jag min första syssling. Gud vad hon var söt!
Jag var elva. Min syssling var nyfödd och hennes mamma var 22 eller 23..
Då sa jag att "waow.. tänk när jag är 22, då är thea lika liten som jag är nu!"
Och det kändes som att jag aldrig skulle bli 22. Men jag är faktikst där snart. Och min syssling har växt så det knakar.. Dock är hon fortfarande precis lika söt som hon var som mindre...<3

Såntdär.. Får mig att fundera...Och också.. Orättvisor? varför händer det alltid dom man tycker är finaste folket? jag blir så arg och ledsen för jag fattar verkligen inte vad det är för mening... Ibland önskar jag verkligen av heeeeela mitt hjärta att jag kunde leva förevigt och ändra allting. Alla skulle vart fina, glada och ha samma rättigheter och ingen skulle vart dum eller oärlig..
Vilken naiv tanke..? Jo visst. Men drömma får man...


Dock, det där med att känna att man ska dö eller inte hinna med, det är tydligen ganska vanligt som 20åring. Men det känns inte så för mig ändå. Känns som att ingen förrutom jag känner det.. Ihk.. Så konstigt det är!
Men sen tänker jag t.ex. på pappa eller min sysslings mamma, båda dom fick barn när dom var relativt unga.. Runt 22.. Då kanske man inte som 20åring tänker att "fan det händer inget, jag håller på att dö, vad ska jag göra med mitt liv" osv osv. För dom har "en plan" eller "ett jobb" eller "en uppgift" att ta hand om.
Jag vet att mitt liv kommer starta "ett nytt" kapitel här.. detta året.
Jag ska flytta hemifrån, börja läsa, klara mig själv och träffa nya människor så det smäller om det.
Kanske också tar ett jobb? Kanske inte har en pojkvän? Man vet inte.
men detta kapitlet lär hänga i sig i kanske fem, sex år. Vissa delar av "de äldre" kapitlerna tar man ju med sig..
Och.. det känns .. så konstigt. Trots att jag "skrivit av mig" nu så känns det fortfarande som att jag kommer dö snart.. Och jag vill inte det. verkligen inte.

Många vill inte leva föralltid. Men jag tror verkligen att jag innerst inne vill det. Just nu känner jag så iallafall, kanske just för att jag är rädd att inte hinna med...Jag vet inte... Vet bara att just nu känner jag att innan jag dör vill jag bli en cyborg..Hälften människa hälften robot typ... åh... Fan vad min hjärna blir konstig av sånt här. Jag borde bara drop it, let my life flooooow och se vad som händer..


Så har jag ju alltid gjort, och det har hitills fört mig frammåt i en positiv riktning. Trots många jävla saker som är åt helvete så har majoriteten av mitt liv varit gott.. Jag har vart i mobbningsgänget, de mobbades gäng, blatte gänget och svennegänget. Jag har vart i skategänget och barbiegänget..  Jag har vart på "bra" och "dåliga" platser. Alltid olika. Alltid något jag lärt mig. Format mig. Förstått... Jag vill inte platsa in i någon av de där. För jag är så mycket mer. Jag är en blandras .. En riktig jävla blandras. Jag tar vad jag vill ha av de olika delarna, pusslar och blir en egen individ. En Camilla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0