Jag har saknat min pappa så jävla mycket den senaste tiden.. jag har inte så mycket att säga till honom heller, så jag har inte ringt.. sen har jag inte haft tid att ringa heller egentligen.. men jaja.. Av alla människor i hela världen så är det en människa jag kan prata med. Visst att jag kan bli riktigt förbannad på honom också, när han är lika envis och oresonlig som jag kan vara...
men över alla andra känslor om pappa så dominerar ändå min kärlek när det gäller honom.

Jag vet, men helt hundra procentig säkerhet (och det är extra viktigt för mig nu, eftersom jag läser statistik och vet vad exakt det innebär med hundraprocentig säkerhet ;)) , att jag kan komma till pappa med vilka problem som helst. Alltid. Och han kommer alltid finnas där med svar. Fast såklart inte alltid. Inte när livet har tagit sin gång. Jag vill inte det. jag önskar så innerligt att jag bara kunde få hoppa över den dagen, eller att jag hade ett biomedicinskt medel som bara fixade bort döden...




Han har gjort så mycket i sitt liv också, sånt som jag aldrig upplevt. Han var en riktig jävla idiot. .. eller det kanske han fortfarande är föresten.. haha.. riktigt galen. aldrig växt upp, förutom just på det faderliga viset.. Kan verkligen inte tänka mig att det finns någon som har sån kontakt med sin pappa så som jag har.. Men angående hans ungdom och uppväxt.. han var en liten rövar-typ.. Jag har alltid vart en lugn människa, visst, dampig, men aldrig gjort massa hyss och sådär..

Jag vet inte riktigt vad som gör det.. men något är det.. jag gillar honom så himmla mycket. han är alltid där för mig. det är det finaste som någon kan göra för mig.. och han är alltid så rolig och störd.. även om han absolut inte är den mest ärliga människan jag känner (vilket är jävligt viktigt för mig, att man ska vara ärlig dvs)  så känns det ändå som att är det någon han berättar allt för och för det mesta är ärlig mot, så är det mig. När han inte är ärlig så är det för att skydda mig, eller  det klassiska, för att han ska slippa undan (som alla andra som ljuger)..



Igår började jag tänka på hur jag hade det innan operationen.. jag och amanda började prata om det typ.. så tänkte jag på pappa.. varenda natt/kväll innan operationen.. flera månader innan, så satt vi alltid uppe tillsammans och tittade på coldcase.. det gick jävligt sent.. och vi satt där och hade det som en aktivitet. det var det bästa. Jag visste ändå att jag inte kunde somna, och pappa brukar ju sitta uppe.. där fick jag sitta, med honom, och titta på coldcase..

Pappa har alltid varit extreeeemt noga med att man ska sova i rätt tid( vilket jag nu för tiden förstår och är jävligt tacksam över att han var så hård med att lära oss barn) och ändå fick jag sitta uppe där med honom..
Runt halv 2 tror jag det slutade, och då satte vi oss oftast vid köksbordet och pratade fram till 05..
Det var iochförsig sommarlov, men ändå.

Usch. det där med döden alltså...jag kan inte ens försöka förmå mina tankar att gå den vägen och försöka förstå att mina finaste och närmaste runt omkring mig kommer gå bort.
Om jag hade dött innan pappa, jag vet inte hur det skulle varit. Jag har en släkting som har fått uppleva detta och det måste vara det mest omöjliga scenariot att bearbeta. Precis som jag och pappa så hade de (dotter och far) också en väldigt bra relation.. Om min pappa skulle dö för tidigt också för den delen, så skulle jag inte kunna hantera mig själv alls över huvud taget. Hela mitt liv skulle rasera.. fyfan vad sjukt..

Det är rätt ballt också, att man faktiskt hyser sånna känslor så hela ens biologiska instinkter skjuts åt sidan.. allting handlar om sorgen, psykiskt illamående och fruktansvärd smärta. Inget spelar helt plötsligt någon roll, säkerligen.. så konstigt alltså.. men jag kan verkligen tänka mig in i att man gör så..
ta tillexempelts små fåglar, de har ju en enorm sorgeperiod efter sina familjemedlemmar... sjukt.


Men för att inte skriva allt för deppiga tankar och lämna er med dem, så tänker jag berätta att jag pappa hade köpt hem en supersöt sak från tyskland till mig, och nu har jag den här uppe :) helt underbart! jag älskar pez, och såklart hello kitty.. hahah..

just nu hinner jag inte skriva mycket mer eftersom jag ska fixa till kokkorven, men jag har så mycket känslor till min fina familj och jag trodde for real att det skulle minska lite när jag drog ifrån jönköping. men nej. finaste finaste familj<3 jag saknar er allihopa.